EUs gemensamma jordbrukspolitik Common Agricultural Policy (CAP) i sin nuvarande utformning bidrar inte till ett långsiktigt hållbart jordbruk. Det krävs en genomgripande reform där Pelare 1 – gårdsstöden, tas bort och ersätts med stöd till de lantbrukare som producerar kollektiva nyttigheter. Det krävs även rättvisa regler som gäller för alla. I stället för att som idag dela ut arealbaserade stöd oberoende av prestation ska stödet bygga på att åtgärder genomförs för att nå gemensamma mål.
Principen om att förorenaren betalar innebär att den som orsakar skador i miljön ska betala uppkomna samhällsekonomiska kostnader. Konkurrens ska ske på lika villkor och det finns ingen anledning att betala någon för att följa lagarna, vilket sker med dagens jordbrukspolitik.
Principen om att gemensamma resurser ska användas för kollektiva nyttigheter säger att skattepengar ska reserveras för att säkra nyttigheter som den fria marknaden inte klarar att tillhandahålla, exempelvis minskad övergödning, öppna landskap och en levande landsbygd.
Principen om att ekonomiskt stöd ska kopplas till tydliga och konkreta målsättningar. Dagens gårdsstöd delas ut till alla – ju större jordbruk desto mer pengar.
Principen om konkurrens på lika villkor. Idag får Europas bönder stöd baserat på historiska belopp. Bönder i rika medlemsländer får avsevärt högre stöd än kollegor i nya medlemsländer, ett förhållande helt i strid med EU:s grundläggande principer. Det fortgår enbart för att de rikaste och mäktigaste medlemsländerna inte vill mista denna extrainkomst.
En framtida jordbrukspolitik bör därför bygga på ett nytt kontrakt mellan samhället och lantbrukarna. Baserat på ovanstående principer består den nya politiken av tre nivåer:
En juridiskt bindande grundnivå med kravet att alla som brukar jord följer de lagar och förordningar som beslutats inom EU och nationellt. Inget ekonomiskt stöd utgår för att man följer lagen.
Kriterierna för att få stöd utformas för att uppnå mål som satts upp av samhället inom miljö, klimat, landsbygdsutveckling etc. Nivån på stöden bör läggas så att åtminstone 70-80 procent av den brukade arealen når upp till dessa krav.
Stöd som används för långtgående miljöåtgärder – till exempel skötsel av värdefulla natur- och kulturmiljöer. Medel kan utgå för engångsinvesteringar eller som ersättning för löpande åtgärder.
Världsnaturfonden WWF ser det som en väg mot ett jordbruk som kombinerar produktion och miljö även för framtida generationer.
CAP har reformerats flera gånger och i den senaste reformen för perioden 2014-2020 gjordes ett nytt försök att öka miljöprofilen på Pelare 1 genom att införa en så kallad förgröningskomponent. Förgröningen innebär att 30 procent av stödet i Pelare 1 villkoras mot tre åtgärder som är tänkta att vara positiva för miljön. Dessa är:
WWF är starkt kritiska till denna reform då majoriteten av pengarna fortfarande går till markägare utan direkt krav på motprestation. Dessutom blir det krångligare att avgöra var gränserna går mellan mer riktade åtgärder i Pelare 2/landsbygdsprogrammet och förgröningsåtgärder. I Jordbruksverkets egen utvärdering Ett grönare CAP? – analys av kommissionens förslag till förgröning av den gemensamma jordbrukspolitiken av hur förgröningen kan påverka miljön konstateras att ”miljöeffekterna av förgröningen blir små i förhållande till uppkomna kostnader och administrativa konsekvenser”.
Utöver denna senaste reform har CAP reformerats mer genomgripande vid tre tidigare tillfällen. Den första, MacSharryy reformen (1992) medförde reducerade prisstöd och lantbrukarna kompenserades genom ökade direktstöd. I denna reform ställdes också krav på att en viss areal skulle tas ur produktion.
Inför perioden 2000-2006 fortsatte reformen i samma riktning (Agenda 2000) med ytterligare sänkt prisstöd och ökade direktstöd.
Den tredje och mer omfattande reformeringen var den som beslutades i juni 2003 i den så kallade gårdsstödsreformen. Det var en reform av pelare 1 med syftet att skapa ett mer marknadsanpassat jordbruk. Den dyra överproduktionen skulle begränsas och produktionsstöden gjordes om till frikopplande gårdsstöd där stöden flyttades från produktions krav till jordbruksmark. Istället för att låta bidragssystemen styra produktionen inriktades produktionen mot det som konsumenterna efterfrågar. Lantbrukarna behövde inte heller producera något för att erhålla stöd utan det räcker med att hålla marken i odlingsbart skick.
Målen för EUs gemensamma jordbrukspolitik (CAP) är att:
CAP infördes i början på 1960-talet för att stimulera jordbruksproduktionen och säkra tillgång på mat i Europa. Politiken är indelad i två delar, inom EU kallas detta för de två pelarna:
En gemensamt beslutad del för alla länder inom EU som skall stödja jordbruksprodukter av hög kvalitet, bra djurhållning, miljövänliga odlingsmetoder som bevarar landskapet och att hålla jordbruksmark i odlingsbart skick.
Den andra pelaren består av riktade ersättningar och stöd till miljön och till landsbygden. Dessa är formulerade i så kallade landsbygdsprogram. Varje medlemsland och i några fall regioner/delstater utformar sitt eget program inom givna ramar. Skillnaderna mellan länderna är stora både gällande vad man kan få ersättning för och hur mycket pengar som satsas.
