Senaste magasinet
Nr 1 – 2024
Många bin gräver sina bon i marken, i stället för att checka in på bi-hotell. Så här anlägger du en sandbädd och hjälper hotade mark- och sandlevande bin.
TEXT OCH FOTO: OLA JENNERSTEN
ILLUSTRATION: KATARINA MÅNSSON
Vi har under senare år sett ett jätteintresse för att hjälpa våra pollinerande vänner genom att sätta upp biholkar. Det är mycket bra.
Men faktum är att det är relativt få arter som bor i ihåligheter i trä. Majoriteten av våra bin bygger bo i gångar i marken. Gärna i sand. Den stora bifamiljen grävbin (Andrenidae) är alla beroende av sandiga marker. Familjen domineras av släktet sandbin (Andrena) med cirka 60 olika arter som alla gräver bon in marken.
Men nuförtiden är det svårt för grävande bin att hitta naken sand. Hagmarker växer igen när många betande djur försvunnit, lämpliga sandhögar är ofta övervuxna av mossa och gräs. Sandlevande insekter behöver alltså all hjälp de kan få. Vilket vi ganska enkelt kan ordna genom att tillverka en bisandbädd. Att se till att sandlevande arter får bra bostäder är en riktigt god gärning! Du får dessutom mycket roligt på köpet – precis som vid en damm bildar sandmarker små unika ekosystem med bytesdjur och rovdjur. Och precis som vid en damm är det spännande att sitta ned och studera all aktivitet i sandbädden. På nästa uppslag ser du några av alla de arter du kan hoppas hitta i din sandbädd.
Så här gör du en bisandbädd
1. Allt du behöver är en solig, helst vindstilla plats och en rejäl hög med sand. Högen får gärna vara högre än en halvmeter och någon meter lång. Det betyder att man helst ska lägga på minst en kubikmeter sand. Det bästa är vanlig sandlådesand (teknisk benämning otvättad 0-4), som man kan köpa från jord- och grusfirmor. Eller kanske du känner någon som har sandlådesand som inte används?
2. Grunda gärna med markväv innan du lägger på sanden för att slippa en massa ogräs. Man kan dessutom tillverka en trävägg bakom sandbädden så att den inte säckar ihop för mycket. Packa sanden med en spade.
Har du sandjord där du bor kanske du bara behöver röja några ytor om en kvadratmeter ungefär. Eftersom insekter gillar värme är ett söderläge alltid bra.
3. Plantera blommor, nektar och pollenrika växter kring sandbädden så förgyller du tillvaron för de sandlevande blombesökande insekterna. En äng i närheten av bisandbädden är förstås en stor tillgång.
En bisandbädd kräver inte mycket skötsel, men den bör rensas på vegetation några gånger per växtsäsong. Redan första sommaren kommer du att se rovsteklar som bär ner bedövade insekter i sina bohål. Det är ju lite skrämmande om man tänker sig in i bytets situation, att bli uppäten levande… men för stekellarverna är det fint med färsk mat! En vanlig art är Oxybelus uniglumis (har inget svenskt namn än), en liten svart stekel med vita fläckar som matar sina larver med flugor.
Med lite tur kan du hitta Sveriges största rovstekel, läppstekeln, som matar sina larver med bedövande slamflugor. Vargvägstekeln är vackert svart och röd och som andra vägsteklar kommer den med infångade spindlar. Själv blev jag förvånad över hur många arter som dök upp i min sandhög.
Videsandbin och gyllensandbin och dess boparasit gyllengökbin. Dessutom många arter jag inte tidigare sett runt huset, som gröna sandjägare, en skalbaggsart vars larver lever i hål i sanden varifrån de jagar myror. En myrlejonslända kom flygande. Myrlejonets larver gräver fångstgropar i sand där de sen fångar och suger ur myror med väldiga käkar. En solig dag är aktiviteten på topp – då kan man riktigt höra hur det surrar runt sandhögen!
Några arter som gillar sand
SÄLGSANDBI (Andrena vaga)
tillhör familjen grävbin (Andrenidae). Varje vår brukar jag besöka Arlanda crossbana för att hälsa på de trevliga sälgsandbina. En solig vårdag är det ofta full aktivitet. Hanar som flyger fram och tillbaka för att söka rätt på nykläckta honor. Honor med bakbenen fulla med sälg- och videpollen landar och gräver sig ner i gångar som kan bli en halvmeter djupa. Där nere bygger hon en eller flera celler som fylls med pollen och i varje cell läggs ett ägg.
När larven kläcks har den bordet dukat så det räcker för hela dess utveckling till puppa. Men runt boområdet flyger också många bin och flugor som gärna tar genvägar. De är boparasiter som lägger sina ägg i sälgsandbiets celler. Det fina ordet är kleptoparasit som indikerar att deras larver stjäl maten från sälgsandbiets larv.
Gökbin kallas ett helt släkte med bin som alla parasiterar på sina specifika värdar. Här är det sälggökbiet som använder sälgsandbiets bon. Bland flugorna är det den duktiga pollinatören stor svävfluga som svävar över sälgsandbiets bohålor. Då och då sänker sig flugan ner och skjuter in ägg i och vid boöppningen. När larven kläcks kryper den ner till biboet där den först äter upp insamlat pollen och sen även bilarven.
LYSINGBI (Macropis europaea)tillhör familjen sommarbin (Melittidae)och är ett unikt bi. Det är helt beroende av strandlysing (Lysimachia vulgaris), som också kallas videört, och dess släkting praktlysing (L. punctata). Det är dessa växters pollen som är intressant som mat åt larverna.
Lysingarna har också en specialitet, de producerar olja men inte nektar. Oljan samlas in tillsammans med pollen av bihonorna och används båda som larvföda men också som tätmedel i biets gångtunnlar som ofta grävs nära vatten. Oljan gör att vatten inte tränger in i boet. Nektar intas av både honan och hanen men från andra växtarter exempelvis tistlar, kungsmynta och timjan.
HARTSBI (Trachusa byssina) tillhör buksamlarbina (Megachilidae) och gräver bon i sand, ofta vägskärningar där upp mot ett hundratal bin kan samsas och gräva ut bon i sanden.
Honan samlar in delar av björkblad som hon tapetserar väggarna med och använder kåda som tapetklister. Nere i bogången anlägger hon 2-3 celler som hon fyller med pollen från olika ärtväxter. I Dalsland är backvial en mycket populär pollen- och nektarkälla för hartsbin.
VÄGSTEKLAR (Pompelidae) är spindelspecialister som bedövar spindlar som larvmat. De flesta bor i sand men några arter bor i ihåligheter i trä, exempelvis i bihotell.
Två vanliga arter är vargvägstekel (Anoplius viaticus) och blyvägstekel (Pompilus cinereus).
SVARTPÄLSBI (Antophora retusa) tillhör familjen långtungebin (Apidae). Detta vackra och långtungade bi hade några svåra år och var på väg att försvinna från landet. Naturvårdsverket gjorde därför ett åtgärdsprogram för att rädda arter. För 10-15 år sedan dök den upp på allt fler lokaler i Mälarregionen och idag är den vanlig.
Hos mig som bor norr om Arlanda är den en av de vanliga biarterna som med sin långa sugsnabel besöker blommor med gömd nektar som tjärblomster och odlade kantnepeta. De bor ofta i solbelysta vägkanter och sluttningar med naken sand.
De är goda flygare och honor har setts födosöka upp mot en kilometer från boet. Hanarna som kommer fram tidigare än honorna har brun päls medan honorna är svarta.
ROVSTEKLAR (Crabronidae) bor ofta i bisandbäddar. Det är spännande köttätande arter som serverar larverna levande föda som de först bedövat och sövt ned. Det är naturligtvis inte lika positivt att vara nedsövd föda!
Arten Cerceris arenaria matar sina larver med bedövade vivlar, den för biodlare impopulära bivargen (Philanthus triangulum) matar sina larver med bedövade honungsbin, den vanliga Oxybelus uniglumis matar larverna med flugor och den största av rovsteklarna, läppstekeln (Bembix rostrata) matar sina larver med bedövande slamflugor.
De flesta rovsteklar likt grävsteklar och vägsteklar besöker blommor som fullvuxna för att dricka nektar och fungerar då också som pollinatörer.
