”Jag ler varje gång jag ser en igelkott”

TEXT: CHARLOTTE PERMELL, FOTON FRÅN BOKEN ”IGELKOTTENS FÖRUNDERLIGA VÄRLD”

Ett litet snörvlande, kanske ett smaskande i skymningen. Säkra tecken på att en kär gäst är på besök. Tyvärr en alltmer sällsynt gäst – ingen vet riktigt hur det står till med våra igelkottar, mer än att de minskar påtagligt i antal.

– Igelkottarna behöver verkligen vår hjälp. Det fina är att vi med små insatser faktiskt kan göra skillnad, säger Marie Dacke, som studerar djur både i jobbet och hemma på tomten.

Marie är professor i sinnesbiologi vid Lunds universitet och forskar på hur djurs navigationsförmåga fungerar. Vilket bland annat innebär månader i den sydafrikanska bushen varje vinter, där hon studerar dyngbaggar och myror. En av hennes och kollegornas stora upptäckter är hur djur använder Vintergatan för att navigera. Marie lyckas också hitta tid för att dela med sig av sin kunskap till oss alla – många känner säkert igen henne från Naturmorgon i P1 och Studio Natur i SVT.

– Jag tycker det är väldigt värdefullt att studera djurs problemlösningar, och jag tycker också det är roligt och givande att sprida information om forskning till allmänheten, säger Marie.

Det är alltså med ett vetenskapligt förhållningssätt hon följt igelkottarna hemma i sin egen trädgård i Borgeby, nära Bjärred. Alltsammans började med pandemin, när världen stängde ner.

– Mina fältresor ställdes in, så då tänkte jag att jag får väl göra fältjobb i trädgården istället. Det här sammanföll med att igelkotten rödlistades och jag insåg att vi behöver öka allas förståelse för igelkottarnas liv för att kunna skydda dem bättre, säger Marie, som i många år haft som fritidsnöje att försöka locka så mycket biologisk mångfald som möjligt till familjens trädgård.

Igelkottar har varit återkommande gäster. Men sommaren 2020 utökades attraktionerna för att fresta fler: Marie byggde bon, både för sommar- och vinterbruk, hon dukade upp kattmat och vatten och det blev många timmar på mage i buskarna med kameran redo. Fältkameror monterades dessutom upp både hemma och i grannarnas trädgårdar, för bättre koll på nattens aktiviteter.

Tämligen omgående stod det klart att det lönar sig att mata. Tre dagar efter att maten ställdes ut hittade igelkottarna dit.

– Igelkottar framstår som lite förvirrade, men de har bra koll, man ska inte underskatta deras förmågor och doftsinne.

Stamgäster, såväl som tillfälliga besökare, sniffar sig fram till faten i Maries trädgård, hon har kunnat närstudera en rad individer. Vilket betytt både glädje och sorg.

– Jag hade en igelkott i ett av mina bon som fått hela kinden uppskuren. En annan saknade en nos, ytterligare en saknade ett ben. Varje sommar hittar vi igelkottar som är illa åtgångna.

Det handlar om den rika arsenalen av skärande redskap i våra omgivningar, kantskärare, åkgräsklippare och robotgräsklippare.

– Det övergripande rådet är att låta klipparen jobba dagtid mellan 10 och 16, då vilar oftast igelkottarna i svalkan under närmaste häck. Men igelkottungar kan råka illa ut, även på dagen, varnar Marie och fortsätter:

– Jag har ju följt familjer och sett att ungarna är aktiva alla dygnets timmar. Så om man har igelkottungar i sin trädgård, låt då robotgräsklipparen vila. Det finns ingen annan lösning idag.

Under de fyra somrar som studierna rullat har Marie haft turen att få följa flera kullar ungar. Ett tydligt tecken på tillökning är när en hona springer fram och tillbaka med löv i munnen.

– Ett år bäddades det under trädgårdsskjulet. Tre och en halv vecka senare kröp tre små ljuspiggade ungar ut, minns Marie, som kunde följa ungarnas trevande försök att ta reda på vad som går att äta, vad som är farligt.

– Alltsammans har gett mig så mycket glädje! Jag jobbar ju med att försöka förstå vad djur gör och det har varit så otroligt roligt och givande att följa igelkottarna.

Och många har velat hjälpa till. Grannar, viltrehabiliterare, forskare och tjänstemän på kommuner och länsstyrelser. Vilket ledde till att Marie redan efter första sommaren fått större inblick i igelkottarnas värld än hon vågat hoppas på. 2021 kom Maries första igelkottbok, ”Taggad att leva”.

Sedan dess har igelkottstudierna fortsatt, insikterna har vuxit, och dessutom har ny forskning tillkommit, vilket alltså motiverat en ny bok, ”Igelkottens förunderliga värld”, som också är Årets Pandabok 2026. Där får vi följa Maries observationer av igelkottarnas förehavanden, från parning och födsel till konkurrens och slagsmål och för tidigt uppvaknande efter vintern. Liksom grannkattens målmedvetna försök att bryta sig igenom matstationens tegeltak. Boken ger också en mängd råd om hur vi kan hjälpa igelkottarna att klara vår tid, som innehåller så många faror som de har svårt att hantera.

– Tusentals trafikdödas och det moderna jordbruket gör det svårt för igelkottarna. Så de söker sig alltmer till våra trädgårdar och parker. Här fastnar de under nedgrävda studsmattor och hittar inte ut igen. Igelkottar drunknar i pooler och dammar eller ramlar ner för källartrappor och kan inte ta sig upp, konstaterar Marie och fortsätter:

– Det här kan man enkelt åtgärda, se till att ordna så att igelkottar kan klättra upp om de ramlar ner i dammen eller under studsmattan, ordna ordentlig täckning över poolen och ställ en liten bräda i källartrappan så igelkottar som trillat ner kan ta sig upp.

Andra tips handlar om att låta bli – städa och ansa inte för mycket i trädgården. Lämna lite bråte i något hörn så igelkottarna har någonstans att ta skydd, både sommar och vinter. Tänk på att om du strör ut snigelgift så försvinner även de snäckor och sniglar som igelkotten äter.

– Och viktigt – om man har hund och vet att det finns igelkott i närheten, håll hunden kopplad för hundar kan verkligen skada igelkottar.

Enkla insatser, som kan ge den rikaste belöning. Vi är säkerligen många som hoppas få höra hur det snörvlas och smaskas i skymningen i sommar. Kanske rentav få se hur en liten taggig kropp rultar fram i gräset. Varpå man förstås måste fråga sig vad det är med igelkottar som gör oss så mjuka i hjärtat?

– Vilda djur tenderar att vara väldigt skygga och undvika oss, men igelkottar kommer ju faktiskt nära. Sitter du stilla kommer de gärna hela vägen fram till dig, vilka andra djur gör det? säger Marie och fortsätter:

– Plus att igelkottar ger intryck av ha en lite lägre förmåga än de faktiskt har. Men vi måste ju komma ihåg att de klarat sig i miljontals år.

Låt oss hoppas att de klarar sig också i vår tid – och i åtskilliga miljoner år till.