Kameldjur – hemma i öknen

TEXT: ROLAND JOHANSSON

Precis som hästdjuren och hunddjuren uppstod kameldjuren på den nordamerikanska kontinenten och merparten av deras evolution utspelade sig där.

Deras historia inleddes för mycket länge sedan, för 63 till 70 miljoner år sedan, i en fjärran tid då ekosystemen var helt annorlunda än idag. Ingen vet hur de första representanterna för kameldjuren såg ut. Men fossil från ett senare skede antyder att de var småväxta och inte hade några större likheter med dagens kameler och lamor.

De var, tillsammans med svindjuren, de allra första partåiga hovdjuren på jorden. De är med andra ord äldre än alla idisslare – giraffer, hjortdjur, oxdjur, får, getter och antiloper.

Längre fram i tiden, när gräsmarker började breda ut sig i Nordamerika, blev de ett dominerande inslag i faunan. De specialiserade sig tidigt som gräsätare, och utvecklade en unik form av trampdynor på sina tår – till skillnad från alla idisslare som har riktiga hovar. Trampdynorna ger ett suveränt stöd när underlaget består av lös sand.

Vid samma tidpunkt utvecklades också deras karaktäristiska gångstil. Både kameler och lamadjur är passgångare – effektivt när djuren behöver ta långa kliv i hög fart på mjukt underlag.

Först i ett sent skede, för sex till sju miljoner år sedan, lämnade de Nordamerika för första gången och tog sig över till Asien, vilket gav upphov till våra dagars tvåpuckliga och enpuckliga kameler. Ännu senare, för tre miljoner år sedan, invandrade de Sydamerika, där dagens lamadjur lever.

I urhemmet, däremot, dog de ut tvärt. Kameldjur levde kvar i Nordamerika till för 13 000 år sedan då de försvann samtidigt som en rad andra stora däggdjur – troligen som ett resultat av människans invandring på västra halvklotet.

Fast så småningom fick de överlevande arterna en annan relation till människorna – de blev avgörande för framväxten av en lång rad civilisationer. Människorna upptäckte att samtliga arter gick att tämja och utnyttja som rid- och/eller lastdjur vilket gjorde det möjligt att leva och färdas i jordens torraste områden, som annars skulle ha varit omöjliga att kolonisera.

Laman och alpackan domesticerades från guanacon respektive vikunjan redan för 6 000 år sedan, medan den tvåpuckliga baktriska kamelen, liksom dromedaren tämjdes för bortåt 5 000 år sedan. Idag räknas de fyra domesticerade formerna som distinkta arter.

Resultatet av domesticeringen var dramatiskt. Genom Sahara, världens största öken, längs hela Sidenvägen i Centralasien, och över Andernas platåer ringlade karavaner av fullastade kameler, dromedarer och lamor. Djuren gav också mjölk och ull, och deras spillning blev till bränsle.

Idag har deras betydelse minskat, men de har även i vår tid en viktig roll – framför allt i sahelbältet i norra Afrika där man fortfarande håller miljontals dromedarer.

Djuren används inte bara som lastdjur, utan även för nöjes skull. I de rika oljestaterna på Arabiska halvön anordnas kapplöpningar med dromedarer istället för hästar. Jag såg vid ett tillfälle i Arabemiraten hur dromedarer tränades för sådana ändamål och blev förbluffad över hur snabba de var. Trots den märkliga kroppsformen med pucklar på ryggen och en lång smal hals kommer de upp i en hastighet av 65 kilometer i timmen, nästan lika snabbt som en tränad kapplöpningshäst. Då bör man också betänka att de är mycket stora djur med en vikt på över ett halvt ton.

Det som gör dem överlägsna andra djur i ökentrakter är en rad specialanpassningar. Deras pucklar innehåller fett, inte vatten som många tror, men kan omvandlas till vatten vid behov.

Det är en myt att kameler aldrig behöver dricka, men deras behov av vätska är mycket måttliga. De kan överleva i 15 dagar utan en droppe vatten – men sedan dricka över 100 liter på några få minuter!

Kameldjur har också ett extremt effektivt matsmältningssystem, med tre magavdelningar, som gör att de har förmågan att idissla, precis som äkta idisslare som kor och antiloper. De senare har fyra magavdelningar, ändå är kameldjurens system effektivare, beroende på att födan stannar längre i tarmarna och alla näringsämnen kan absorberas till fullo. Alla kameldjur är i huvudsak gräsätare även om de också betar från buskar – en mager kost som måste utnyttjas maximalt.

Att kameler och lamor kunde domesticeras är egentligen lite märkligt. Alla kameldjur är nämligen ganska aggressiva – och de verkar alltid vara på ett uselt humör. Samtliga arter är sociala och lever i grupper med en dominant hanne som styr och ställer med tyranniska metoder. Han jagar brutalt bort alla yngre djur från gruppen, såväl hannar som honor, och han går till attack mot konkurrerande hannar med sparkar och bett som ofta resulterar i stora blödande sår.

Jag var en gång nära att själv falla offer för en sådan attack. Jag fågelskådade tillsammans med en argentinsk färdkamrat i en buskbeklädd gräsmark i Patagonien i Argentina när plötsligt två guanacor dök upp och rusade rakt emot oss. När de var alldeles intill började de sparka vilt med frambenen och gjorde utfall och försökte bitas. Jag blev förskräckt – en spark av en 100 kilo tung guanaco är inget man önskar sig – men min argentinske vän visste hur man skulle bete sig. Han slog ut med armarna och skrek högt vilket fick de ilskna djuren att backa.

Han upprepade manövern och rusade fram mot dem, varpå de försvann. Han förklarade att det sannolikt rörde sig om två hannar som tagits om hand av människor när de var små, varpå de förlorat sin rädsla för människor. Kanske de uppfattade oss som konkurrerande guanacor. Nu hade de blivit vuxna, könsmogna och aggressiva. Beteendet går under benämningen bärsärksyndrom – ett väl funnet ord!

Vi hade dock tur som inte råkade ut för ett annat beteende typiskt för aggressiva guanacor och andra lamadjur – de spottar pricksäkert på opponenter från flera meters håll. Spottet består av maginnehåll som stötts upp i munnen och skickas ut mot motståndaren.

Dromedarer är också expressiva. När hannen söker efter honor att para sig med fäller han ut en uppblåsbar rosafärgad strupsäck från munnen – det hela ser groteskt ut, ungefär som om han försöker stöta upp en del av inälvorna. Men honorna verkar tycka att det är attraktivt. Hannarna utsöndrar dessutom stora mängder saliv som de sprider genom att skaka på läpparna, ett beteende som mestadels är riktat mot rivaler. För oss människor ser det hela ganska äckligt ut, men det tycks ha önskvärd effekt på andra dromedarer.

När parningen sedan äger rum sker den inte som hos de flesta andra hovdjur, med honan stående. Istället lägger hon sig framstupa ner varpå hannen äntrar henne bakifrån.

Hon föder sin kalv ensam för att skydda avkomman från den dominanta hannen – infanticid (att kalven dödas) är vanligt bland dromedarer. Honan söker sig sedan till en grupp med bara honor med kalvar.

Detta gäller självfallet inte alltid för dromedarer i fångenskap, men många dromedarer lever mer eller mindre i ett halvvilt tillstånd eller är helt förvildade, som i Australien.

Det kan verka bisarrt att de enda helt vilda dromedarerna återfinns i Australien – dit de fördes på 1800-talet och sedan förvildades – medan de inte längre finns kvar i det vilda i sitt ursprungliga hemområde på Arabiska halvön. Där utrotades de för minst 2 000 år sedan. Men detta är ganska typiskt för hur vi behandlat arterna inom familjen kameldjur. Dromedaren och den tvåpucklade baktriska kamelen lever idag bara kvar som tamdjur i öknarna och halvöknarna i Asien, och vildkamelen i Centralasien är akut hotad.

Det har gått bättre för de två vilda arterna i Sydamerika, guanacon och vikunjan. Den senare, som har en dyrbar och eftersökt ull, var nära utrotning på 1960-talet, men har återhämtat sig de senaste 40 åren och är nu ganska lätt att se i skyddade områden i Anderna. Guanacon är den mest talrika vilda arten bland kameldjuren, och kan beskådas på många platser i Argentina och Chile.