”Vårt mål är att få tillbaka tigrar i Laos”

TEXT: COLETTE VAN LUIK

Laos kallades en gång i tiden ”Lan Xang” – en miljon elefanter. I skogarna, som tidigare täckte 70 procent av landet, fanns mängder med elefanter, tigrar, svartbenta kostymapor, marmorkatter, svartkrönta gibbonapor och trädleoparder. Idag är tigrarna utrotade, det återstår kanske 300 vilda elefanter och många andra arter är starkt hotade. Skogsskövling, exploatering av andra naturtillgångar som vattenkraft och mineral, tjuvjakt och en växande marknad för ”bushmeat” och djurdelar till traditionell kinesisk medicin är några av orsakerna.

Men mitt i mörkret finns hopp och framåtanda. WWF Laos och dess naturvårdschef Akchousanh Rasphone arbetar med passion och envishet för att skydda landets natur. Trots utmaningar från myndigheterna i enpartistaten Laos, som inte tillåter några större medborgerliga och politiska rättigheter, vägrar hon ge upp.

– Som forskare är mitt uppdrag att berätta sanningen om det jag ser, säger hon med stadig röst när vi ses på WWF Sveriges kontor i Stockholm.

– Under mitt doktorandprojekt 2013 i nationalparken Nam Et-Phou Louey hittade jag med hjälp av kamerafällor två tigrar. Året därpå var de borta. Det var hjärtskärande, men inte överraskande.

Hon är i Europa för att berätta om situationen i sitt hemland Laos. Beläget i Sydostasien, inklämt mellan Myanmar, Thailand, Vietnam, Kambodja och Kina, där landets drygt sju miljoner invånare till stor del jobbar med jordbruk. Det var i en liten by i provinsen Savannakhet som Akchousanh föddes för 42 år sedan.

– Jag växte upp i en stor familj. På den tiden var det vanligt med generationsboenden och jag minns det som tryggt att alltid vara omgiven av vuxna som hjälptes åt att uppfostra oss barn.

Till skillnad från de andra byborna var båda hennes föräldrar lärare och inte jordbrukare. Pappan undervisade i matematik, mamman i biologi.

– Mamma lärde mig om växter och djur och vi gick ofta på utflykter i skogen. Kärleken till naturen har alltid varit en del av mig.

Akchousanh Rasphone förstod tidigt att om hon ville se världen måste hon satsa på utbildning. Hennes dröm var att bli naturvårdsbiolog.

– Jag ville bidra med något viktigt. Det finns många människor i världen som bara tar och tar och aldrig ger något tillbaka. Visst, jag är skyldig till det också, med tanke på att jag numera också lever ett modernt liv, men jag ser till att göra något åt det.

Hon tog så småningom en kandidatexamen i geografiska informationssystem vid University of Southern Queensland i Australien och en masterexamen i geografiska vetenskaper vid Australian National University. Hon blev 2019 den första kvinnan från Laos att ta en doktorsexamen (i zoologi) vid University of Oxford i Storbritannien.

– Det gjorde det möjligt för mig att arbeta med internationell naturvård och bli specialist inom landskapsekologi och projektkoordinator för biologisk mångfaldshantering.

Under sin karriär har hon bland annat studerat trädleoparden och undersökt samspelet mellan rovdjur som tigrar och deras bytesdjur i Laos nationalparker. Det var då hon upptäckte att tigrarna var borta, vilket hon också skrev i sin rapport, väl medveten om att den inte skulle tas emot med blida ögon.Kamerafällor, ovärderliga
hjälpmedel för att få grepp om djurlivet i Laos
täta skogar.

– Tigrar ger ett land status, att jag öppet berättade att tigrarna var borta var inte populärt. Motståndet var subtilt. Jag kände mig inte direkt hotad, men förstod att det skulle kunna få ekonomiska konsekvenser för mina projekt och uppdragsgivare om man inte gillade det jag sa.

Akchousanh Rasphone lyckades dock få myndigheterna och andra beslutsfattare att förstå att om man satsade, så skulle tigrarna kunna återvända en dag.

– Ett av våra mest ambitiösa mål är att få tillbaka tigrar, i alla fall på vissa platser, som i nationalparken Nam Et-Phou Louey, som gränsar till Thailand. Där finns gott om bytesdjur och en gynnsam miljö för tigrar. Lyckas vi få bort tjuvjägarna finns det hopp om att tigrar tar sig över gränsen från Thailand och etablerar sig i Laos igen.

WWF Laos, som har varit verksamt sedan 1980-talet, arbetar brett för att skydda landets hotade arter. Man samarbetar med regeringen, lokala samhällen och andra organisationer. Bland insatserna märks förbättrat skydd för bytesdjur, patrullering i nationalparker och borttagning av tjuvjägarnas snaror.

– Snarorna är ett stort problem. De är numera gjorda av metall, ofta motorcykeldelar, och kan ligga kvar i skogen i åratal. Allt från elefanter till apor och rovdjur fastnar i dem.

En av WWFs senaste insatser var i nationalparken Xesap. Under första halvåret 2024 förstörde patruller 50 illegala tjuvjägarläger och plockade bort över 600 snaror. Vissa djur som fastnat i snarorna räddades och släpptes fria.

– Vi upptäckte även över 100 andra illegala aktiviteter, som skogsskövling. Med ökad patrullering och förstärkt förvaltning av dessa skyddade områden gör vi en viktig insats.

Men fortfarande säljs så kallad bushmeat, kött från illegalt dödade vilda djur, på marknader i Laos.

– Det är sorgligt när man ser döda djur som säljs billigt. En hel sibetkatt (Viverrinae) kostar till exempel bara 30 dollar på en lokal marknad. Tjuvjägarna får inte mycket, däremot får de som säljer köttet vidare till utlandet mycket pengar.

Och de djur som inte äts upp styckas och delarna säljs som troféer. I Kina och Vietnam är det populärt att köpa betar, fötter, naglar, svansar, könsorgan och hud från vilda djur.

En annan viktig åtgärd är kampen mot tigerfarmer. I Laos finns cirka 400 tigrar i fångenskap. WWF arbetar för att dessa farmer ska stängas.

– WWF har tagit fram riktlinjer till en handlingsplan som nu väntar på regeringens godkännande.

Att jobba som naturvårdschef i Laos innebär alltså stora utmaningar. Hon berättar om en händelse när hon gick vilse i en nationalpark under ett fältuppdrag och skadade sitt ben.

– Jag hade varken mat eller vatten och var övertygad om att min sista stund var kommen. Det var inte djuren jag var rädd för utan tjuvjägarna. Till slut lyckades jag hasa mig uppför ett träd och få mobiltäckning så att jag kunde ringa efter hjälp.

Att vara en av få kvinnor i fält gör att hon sticker ut i ett traditionellt och konservativt land som Laos. Hon säger att hon alltid tänker på hur hon beter sig och är extra försiktig bland främmande män. När hon är ute på uppdrag, som kan vara att allt från att sätta upp kamerafällor till att hålla i en utbildning om gibboner för blivande WWF-medarbetare, är hon ibland i fält i upp till 15 dagar. Risken att stöta på tjuvjägare är stor.

– Jag har sprungit in i dem, men lyckligtvis inte blivit hotad. Vi biologer och forskare är inte beväpnade, jag har i princip bara en kökskniv att försvara mig med.

Trots farorna ser hon framsteg, inte minst när det gäller jämställdhet.

– WWF Laos har flera unga kvinnor i ledarskapsroller idag. Det gör mig glad.

Akchousanh bor i huvudstaden Vientiane med sin tioåriga dotter. Maken, som är maskiningenjör, arbetar sedan flera år i England, så paret ses inte ofta.

– Jag älskar mitt jobb men har ofta dåligt samvete för att jag får så lite tid med min dotter.

Samtidigt blir hon varm av stolthet när hon märker att dottern inspireras av hennes arbete.

– Hon säger att hon vill bli som jag. Och jag svarar alltid: ”Bli vad du vill, bara du blir lycklig.”