Gå till huvudinnehållet
Tranor_01554078-Eko19-1

WWF Magasin

mästare på sång och dans

De är några av de äldsta och vackraste av alla fåglar på jorden. Deras repertoar av läten, poser och uppvisningar är bland de mest komplexa i hela djurvärlden. Tragiskt nog är tranorna också några av de svårast hotade av alla fåglar

Text: Roland Johansson

Var med du också och gör skillnad i år – bli WWF Vän!

Glasögontranan hör hemma i Östra Asien.

Om fåglar kunde få pris för skönhet, eller sång- och dansnummer, skulle tranorna vara bland vinnarkandidaterna. Deras rörelser och rop har väckt människors undran ända sedan stenåldern – ristningar föreställande tranor har hittats på benbitar som är drygt 12 000 år gamla.

Detta är kanske inte så förvånande för alla som någon gång har upplevt en trandans, exempelvis vid Hornborgasjön. Antalet sociala beteendeyttringar är förbluffande stort. Forskare har räknat till över 100 olika rop, kroppsställningar, hopp och vingrörelser bland de 15 arterna inom familjen Gruidae, vilket är absolut rekord inom klassen fåglar, och på samma nivå som hos primaterna.

Ändå är tranornas danser fortfarande lite av ett mysterium för forskarna. Alla arterna dansar, och beteendet är särskilt vanligt bland ungfåglar som ännu inte bildat par. Detta har fått många att tro att dansandet har med parbildningen att göra. Men det är också ett faktum att tranor börjar dansa i mycket tidig ålder, ibland när de bara är ett par dagar gamla, långt innan de är gamla nog för att bilda par.

Sannolikt rör det sig om ett uråldrigt beteende som har flera olika funktioner. Alla tranor är monogama och håller ofta ihop hela livet. För unga tranor som börjat bilda par fungerar förmodligen dansen i uppvaktningsritualen som ett kitt. Banden mellan hannen och honan stärks och deras sexuella beteenden i samband med parningen synkroniseras.

Redan etablerade par har å andra sidan mindre behov av att synkronisera sitt beteende, och dansar därför inte lika ofta.

Etologins grundare Konrad Lorenz föreslog att dansandet är en lugnande ceremoni för att kyla ner känslorna när fåglarna är upphetsade – en form av avspänning med andra ord. Men den hypotesen har inte vunnit särskilt många anhängare eftersom tranor oftast dansar när de redan är avslappnade och inte inblandade i några sociala samspel. De dansar faktiskt ganska ofta när de är helt ensamma.

Den rysk-amerikanske forskaren Vladimir Dinets har föreslagit att dansen är en form av lek. Han påpekar att dansandet tycks smitta. När några sätter igång börjar andra fåglar i omgivningen också dansa ända tills alla tranor i gruppen hoppar upp och ner.  På så vis kan tusentals fåglar dansa samtidigt på vissa rastplatser och övervintringslokaler.

Lika välkänd som dansen är tranornas fantastiska sång. Alla arter kommunicerar med varandra från mycket tidig ålder, och antalet läten är enormt stort. Krontranorna i Afrika har ganska milda tutanden, medan arterna inom släktet Anthropides, jungfrutranan och paradistranan, ger ifrån sig relativt låga och raspiga läten. De flesta arter har dock extremt höga och gälla rop.

Bland det mest spektakulära man kan höra i naturen är när hannar och honor i etablerade par sjunger unisont i duett. Till skillnad från många andra av tranornas läten är denna sång perfekt koordinerad mellan de två fåglarna. Hannen och honan ställer sig intill varandra i olika kroppsställningar som är artspecifika. Sedan rör de sig graciöst enligt ett specifikt mönster och med ett exakt avstånd till varandra. Hos några arter, exempelvis paradistranan, snötranan, sarustranan och vår egen art, den eurasiatiska eller vanliga tranan, lyfter hannarna på vingarna under ritualen. Hos jungfrutranan ropar honan med huvudet kraftigt uppåtvänt, medan hannen håller näbben horisontell. Könens poser skiljer sig från art till art.

Själva duetten kan vara i några sekunder ända upp till en minut och kan repeteras regelbundet hela dagen. Hos de flesta arter har honan gällare röst än hannen, vilket gör det möjligt att snabbt avgöra fåglarnas könstillhörighet. Dessutom ropar hannen och honan på olika sätt. Hos merparten av arterna ropar honan två eller tre gånger för varje enskilt rop från hannen. Effekten är slående. Få skådespel i naturen är lika storslagna.

Vänster: Prärietranor häckar i Nordamerika,Sibirien och på Kuba och är en av de arter som fortfarande är talrika.
Höger: Hornborgasjön i april – en av Sveriges mest magnifika naturupplevelser.

Tranornas läten har hörts på jorden under mycket lång tid. Familjen har funnits i nästan 50 miljoner år. Deras närmaste släktingar är den märkliga ralltranan Aramus guarauna från Syd- och Mellanamerika, samt trumpetarna, familjen Psophiidae, från Sydamerikas regnskogar. Tranorna och ralltranan antas ha gått skilda vägar för cirka 48,5 miljoner år sedan, under eocenepoken, medan splittringen från trumpetarna ägde rum för runt 55 miljoner år sedan. Intressant nog är både ralltranan och trumpetarna högljudda fåglar, precis som tranorna, vilket antyder att deras gemensamma anmoder också kommunicerade med höga rop.

Däremot är inte trumpetarna monogama, och inte heller ralltranan har ett strikt monogamt system. Det är med andra ord rimligt att anta att tranornas monogami där hannar och honor lever i livslånga äktenskap uppstod först efter att familjen gick sin egen evolutionära väg.

Merparten av de nutida arterna härstammar från linjer som började utvecklas relativt nyligen, för drygt tio miljoner år sedan. Enda undantaget är krontranorna i Afrika som avvek från övriga arter på ett mycket tidigt stadium. Separationen mellan krontranorna, underfamiljen Balearicinae, och de övriga arterna, de egentliga tranorna, underfamiljen Gruinae, ägde rum redan för 31–37 miljoner år sedan.

Krontranorna tillhör en linje som uppenbart är känslig för köld, vilket återspeglas i deras nuvarande utbredning i tropiska och subtropiska Afrika. De skiljer sig också från övriga tranor på en annan punkt – de är de enda tranor som sover i träd.

De egentliga tranorna har däremot anpassat sig till många olika klimattyper. De förekommer från rent arktiska områden i Nordamerika, Europa och Asien, ner till Afrika, Sydasien och Australien.

Av outgrundlig anledning lyckades familjen aldrig kolonisera Sydamerika – vilket är märkligt med tanke på att deras närmaste släktingar, ralltranan och trumpetarna, bara förekommer i de tropiska delarna av västra halvklotet.

 

Vänster: Prärietranor går in för landning i New Mexico, USA.
Höger: Med sin gyllene plym är den grå krontranan lätt att känna igen. Finns i östra och södra Afrika.
Jungfrutranan är anpassad till Asiens torra gräsmarker.

Jungfrutranan i Asien och paradistranan i södra Afrika är anpassade för ett liv i relativt torra gräsmarker medan resten av arterna mestadels förekommer i våtmarker av ett eller annat slag. De har långa näbbar, är extremt långbenta – sarustranan, som kan bli 175 centimeter hög är världens högsta flygande fågel – och har långa tår.

Intressant nog har arterna som förekommer i vidsträckta och öppna våtmarker med få rovdjur ofta vit fjäderdräkt. Hit hör snötranan, trumpetartranan och den japanska tranan.

Arter som häckar i mindre våtmarker i skog, som den vanliga tranan, är däremot oftast gråfärgade. Möjligen är detta en anpassning för att lättare kunna dölja sig för rovdjur.

Under häckningen är tranorna isolerade i sina territorier men under resten av året är de sällskapliga och samlas i flockar som ibland kan bli mycket stora. Det gäller framför allt för de arter som häckar i nordliga områden. De flyttar sedan ofta mycket långa sträckor ner till olika övervintringsområden i södra USA, södra Europa, och södra Kina.

Det är vid denna tid som de är mest utsatta för olika faror – i första hand förlust av våtmarker genom utdikning och uppodling, men även förgiftning vid spridning av bekämpningsmedel. Giftspridningen har särskilt drabbat krontranorna i Afrika, medan förlusten av våtmarker främst påverkat de östasiatiska arterna.

Paradistranan i södra Afrika är hotad av en helt annan faktor – skogsplanteringar som har berövat fåglarna deras livsmiljöer.

Dessutom är jakt ett problem i flera områden, i första hand i Pakistan och Afghanistan där tranor ofta skjuts under flyttningen. Jakten är huvudanledningen till att hela den västra populationen av snötranan – sånär som på en ensam individ – nu är helt utrotad. Populationen flyttade från västra Sibirien ner till den berömda våtmarken Bharatpur i Indien, men i dag finns bara minnet av fåglarna kvar.

Tragiskt nog är tranorna bland de mest hotade av alla fåglar. Av de 15 arterna i familjen är 11 klassade som sårbara, starkt hotade eller akut hotade.

Värst är det för snötranan som är klassad som akut hotad. Artens östra population finns kvar, men den har minskat kraftigt de senaste åren på grund av olika dammbyggen i Kina. Ytterligare tre arter – den grå krontranan, japanska tranan och trumpetartranan – är klassade som starkt hotade, medan sju arter återfinns i kategorin sårbara.

Glädjande nog är de resterande fyra arterna – prärietranan i Nordamerika, brolgatranan i Australien, jungfrutranan i Asien och den vanliga tranan i Eurasien – mycket talrika och alla fyra klassas som livskraftiga. Den vanliga tranan har visserligen försvunnit från delar av Västeuropa, men är vanlig i resten av utbredningsområdet. Enbart i Sverige finns cirka 30 000 par och arten häckar i större delen av landet. Vi kommer att kunna uppleva deras sång- och dansuppvisningar länge än.


Klicka på bilden ovan för att se grafik större.

 

Den här artikeln är en del av WWF Magasin nr 1-2019.
Bli WWF Vän du också för att få tidningen digitalt eller i pappersform direkt hem i din brevlåda.

Här kan du bli WWF Vän

Dela gärna:

Senast ändrad 27/11/23

Stäng sök

Har du frågor?

Besök Frågor och svar om du har några frågor.

För press

Besök vårt pressrum där du hittar pressmeddelanden, debattartiklar, rapporter, pressbilder samt WWFs talespersoner.

Telefon pressjour: 08-54657500
E-mail: press@wwf.se