Delfin 

Familj: Delphinidae
Kroppslängd: från 140 cm hos Hectors delfin till 9 m hos späckhuggare
Vikt: från 40 kg hos Hectors delfin till 4,5 ton hos späckhuggare
Livslängd: 30-45 år hos öresvin, upp till 80 år hos späckhuggare
Finns: i de flesta hav, oftast i kustvatten men vissa arter även i öppen sjö.

Delfinerna tillhör ordningen valar (Cetacea), underordningen tandvalar (Odontoceti) och familjen Delphinidae. Denna familj består av 17 släkten med totalt 31 arter. Till delfinerna hör även späckhuggare och grindvalar. Här informerar vi huvudsakligen om de mindre delfinarterna, till exempel öresvin (Tursiops truncatus) och vanlig delfin (Delphinus delphis). Under tandvalar finns även en familj som kallas Platanistidae; floddelfiner. Dit hör bland andra gangesdelfin och indusdelfin, som båda lever i floder i Indien.

Anpassade till ett liv i havet

Delfiner är helt anpassade till ett liv i havet. De är släta och strömlinjeformade för att vattenmotståndet ska vara minimalt. Delfinerna som grupp utvecklades för ungefär tio miljoner år sedan. Bakbenen är tillbakabildade och syns bara som små rester på skelettet. Frambenen har blivit till fenor. Delfinernas viktigaste rörelseorgan är stjärtfenan som är helt uppbyggd av brosk och muskler.

Delfinernas andning är helt viljestyrd och de öppnar blåshålet bara när de når vattenytan. Delfiner klarar sig inte på land någon längre tid, även om de andas luft precis som vi. Utan vattnets stöd sjunker deras kropp ihop och de får svårt att andas. Därför är det viktigt att man stöttar delfiner på rätt sätt när man transporterar dem eller om man hittar strandade individer. Dessutom torkar deras hud snabbt ut i luften.

Hur lever delfiner?

De allra flesta delfinarter lever i haven, ofta längs kusterna. Men det finns även delphinider som lever i sötvatten, till exempel boto i Amazonfloden och beiji i Yangtzefloden. Floddelfinerna i familjen Platanistidae lever också de i sötvatten.

Öresvin (kallas även flasknosdelfiner) som man ofta ser på delfinarier, kan bli 30-45 år gamla. De blir inte könsmogna förrän vid 10-12 års ålder och honan kan få som mest åtta kalvar under sin levnadstid. Dräktighetstiden är 12-13 månader och kalvarna föds på sommaren. Ungen diar sin mamma under ett och ett halvt till två år innan den börjar äta fisk. Flasknosdelfiner liksom de flesta andra delfiner äter olika sorters fisk, bläckfisk och kräftdjur som de fångar på bottnen eller i de fria vattenmassorna, oftast på mindre än hundra meters djup.

 Delfiner har många små och spetsiga tänder, men de tuggar inte sitt byte utan sväljer fisken hel. Tänderna används bara för att fånga och hålla fast fisken till den sväljs. Delfiner som lever i det öppna havet kan förekomma i enorma flockar på tusentals individer när de färdas långt eller när det är gott om mat på en viss plats. De kan då samarbeta för att fånga stimbildande fisk.

Mer kustnära arter bildar ofta grupper på 2-12 individer. Flockarna är ganska löst sammanhållna och individer lämnar eller sluter sig till flocken i olika tidsperioder. Flockarna kan vara uppbyggda av många familjegrupper med hona och unge eller hane, hona och unge. De kan även, som till exempel hos flasknosdelfin, utgöras av individer i samma köns- eller åldersgrupp. Många delfiner uppvisar ett beteende med höga luftsprång och komplicerade krumbukter ovanför vattnet. En av de mest akrobatiska delfinarterna är spinnaren (Stenella longirostris), som kan hoppa upp och vrida kroppen ett helt varv runt sin egen axel innan den dyker i vattnet igen. Vissa delfiner kan också ses hoppa och leka i kölvattnet på stora fartyg. Man tror att dessa beteenden används för att individerna i stora grupper ska få en överblick över var de befinner sig i flocken. Det kan även vara ett sätt för hanar att imponera på honor eller helt enkelt något som delfinerna gör för att de tycker att det är kul.

Kommunikation

Delfiner kommunicerar med visslingar och klickljud. Ljuden bildas i luftstrupen och riktas och fokuseras när de går genom pannknölen, melonen. Detta är speciellt viktigt för de klickande ljud som används för ekolokalisering. Ljudet sänds ut i en "stråle" genom melonen och studsar på föremål i vattnet framför delfinen, som på så vis kan bestämma riktning och avstånd till föremålet. Flasknosdelfiner har personliga "signaturvisslingar" som skiljer sig från individ till individ. På så vis kan de lätt identifiera varandra.

Hot mot delfiner

Tonfisk simmar ofta under stim av delfiner eller andra valar, sannolikt för att de är ute efter samma föda. Delfinerna simmar längs ytan medan tonfisken rör sig djupare ned i vattnet, och det lättaste sättet för fiskare att hitta tonfisk är därför att aktivt leta efter delfiner. Man omringar sedan delfinstimmen med jättestora nät och hoppas att tonfisken finns under delfinerna. När näten dras åt fastnar delfinerna i nätet och drunknar. Sedan metoden började användas 1959 beräknas mer än sex och en halv miljon delfiner ha dött på detta sätt. Den fläckiga delfinen (Stenella plagiodon) har drabbats hårdast. I början av 1990 kom flera av de största konservfabrikerna i USA överens om att inte använda tonfisk som fångats med hjälp av delfinerna. Detta tillsammans med krav på märkning av så kallad "dolphin safe tuna" har nu gett resultat och bifångsten av delfiner i samband med fångst av tonfisk har minskat från 100 000 per år till 2100 individer år 1999. Efter att märkningen införts blev det möjligt att nå en överenskommelse mellan de tolv största fiskenationerna och köparnationerna om nya regler för tonfisket. Tyvärr ignoreras reglerna av fiskeflottorna i Sydkorea, Taiwan och Indonesien, så man bör inte köpa tonfisk därifrån.

Delfiner hotas även av bifångst vid annat fiske. De fastnar till exempel lätt i de stora drivnät som används för att fiska bläckfisk, lax och tonfisk. I vissa länder jagas delfiner och säljs för konsumtion i mataffärerna. Överfisket har gjort att mängden fångad fisk minskar och då börjar man istället jaga delfiner. Japan fångar varje år minst 40 000 delfiner av 14 olika arter. I Sri Lanka dödas lika många. Man tror att minst 250 000 delfiner dör totalt varje år på grund av människor. Andra hot mot delfinerna är biotopförstöring och miljögifter.

Delfinerna är rovdjur i toppen av näringspyramiden, och det gör att de är mycket sårbara för olika gifter som färdas uppåt i pyramiden och anrikas i delfinernas fettvävnader. Dessutom är de känsliga för förändringar längre ned i näringskedjan, eftersom det som påverkar deras föda också påverkar delfinerna själva.

Båttrafiken har ökat enormt under de senaste årtiondena och detta tros ha påverkat delfinerna negativt. För det första blir de störda och får sällan vara ifred, och det kan till exempel vara svårt för dem att hitta en plats där de kan föda sina ungar i lugn och ro. För det andra kan bullret från båtmotorer störa delfinernas känsliga ekolokalisering. De får då svårt att lokalisera sig och att hitta föda.

Vad gör WWF?

WWF arbetar aktivt för att minska alla bifångster i samband med kommersiellt fiske. Detta görs dels genom att man stödjer olika forskningsprojekt och dels genom lobbying på internationella organisationer, t ex FN, EU och IWC (Internationella valfångstkommissionen).

Dessutom jobbar WWF för att främja välorganiserad val- och delfinskådning. Det är ju ett icke konsumerande sätt att använda valdjuren, och på så vis behöver folk inte jaga och döda delfinerna för att tjäna pengar.