Sälar i Sverige

Alla säldjur tillsammans utgör ordningen Pinnipedia. Denna ordning består av tre familjer, nämligen öronsälar (Otariidae), valrossar (Odobenidae) och öronlösa sälar (Phocidae) som också kallas egentliga sälar. Våra svenska sälarter är allihop öronlösa sälar. Det är gråsäl (Halichoerus grypus), knubbsäl (Phoca vitulina) och vikare (Phoca hispida botnica).

Vad är en säl?

Sälar är vattenlevande däggdjur med pälsklädd, strömlinjeformad kropp och alla fyra extremiteter omvandlade till labbar (fenliknande fötter). Öronlösa sälar kännetecknas av slät päls och avsaknad av ytteröron. De simmar med kraftiga sidorörelser av bakkroppen, och de främre labbarna används huvudsakligen för att styra med och hjälper till när sälen ska ta sig fram på land.

Sälar är helt anpassade till att dyka.

Deras kropp klarar det höga trycket från vattnet genom att den är elastisk och revbenen kan tryckas ihop utan att skada de inre organen. Innan sälen ska dyka tömmer den sina lungor på luft. Om den inte gjorde det skulle luften pressa sönder lungorna när trycket ökar på större djup. För att klara att vara under vattnet länge har sälar mer blod och högre halt röda blodkroppar än till exempel människor. Blodets röda blodkroppar innehåller hemoglobin som tar upp syre från luften i lungorna. Sälar kan även lagra mycket syre direkt i musklernas myoglobin. När sälen ska dyka djupt minskar pulsen från 70 till 5-20 slag per minut och blodet transporterar syre bara till det nödvändigaste; hjärtat och det centrala nervsystemet. Resten av kroppen får gå på sparlåga. Dessa egenskaper gör att sälar kan vara under vattnet 20-25 minuter.

Gråsälen

Gråsälen är Sveriges största säl. Hanen kan bli upp till tre meter lång och väga 300 kg. Honan är något mindre, hon kan bli två meter lång och väga ca 200 kg. Hanen är ofta mörk, nästan svart, medan honan är grå på ryggen och gulbrun med mörka fläckar på buksidan. Gråsälen föder sin kut på iskanten i februari eller mars och diar den i knappt tre veckor. På den tiden ökar kuten i vikt från ca 10 kg till 40-60 kg. Att viktökningen går så fort beror på att mjölken den får av mamman har en fetthalt på över 50 %. Mamman kan under digivningstiden förlora nästan 1/3 av sin vikt, eftersom hon ger bort sina energireserver till ungen och inte hinner med att äta själv. Efter de tre veckorna lämnar sälhonan kuten, och den får lära sig att jaga helt själv. Oftast ligger den kvar på land eller på isen en vecka eller två innan den blir hungrig och går ner i vattnet för att söka föda. Den börjar med att jaga strömming eftersom strömmingen leker under den här perioden och då är extra lätt att fånga. Senare i livet kommer gråsälen att äta det mesta i fiskväg, gärna torsk och fet fisk som t ex lax, abborre och strömming.

Sveriges tre sälarter; knubbsäl, gråsäl och vikare har under de senaste tio åren ökat i antal, men nu verkar det finnas ett trendbrott för gråsälen. Ökningen av antalet gråsälar i Östersjön verkar ha planat av. Anledningarna är flera, delvis så har jakttrycket ökat på gråsäl i Sverige, Finland och Estland – varje år skjuts det bortåt 500 -1 000 gråsälar. Dessutom drunknar det ett okänt antal i fiskeredskap och fetthalten hos gråsälen har minskat markant hos vuxna honor som rimligtvis bör påverka överlevnaden av kutarna. Den svenska skyddsjakten på gråsäl är 2010 på 230 djur, men troligtvis kommer man inte kunna skjuta fullt (år 2009 dödades 128 gråsälar på en skyddsjaktkvot på 230 djur). Vid den grönländska säljakten räknar man med att bortåt hälften av alla påskjutna sälar sjunker – hur det är i Sverige vet vi inte, men troligtvis är antalet dödade gråsälar i Sverige högre än den officiella statistiken från Naturvårdsverket visar.

Totalt finns det ungefär 25 000 gråsälar i Östersjön.

Knubbsälen

Knubbsälen är betydligt mindre än gråsälen. Hanen kan bli 170 cm lång och väga upp till 105 kg medan honan blir som mest 165 cm lång och väger upp till 90 kg. Knubbsälar är ganska mörkt gråfläckiga. Knubbsälen finns framför allt på svenska västkusten men också i två kolonier i Östersjön, vid Måkläppen utanför Falstebo och i Kalmarsund.

Knubbsälens kut föds runt midsommar på kobbar och skär längs kusterna. Kuten har fällt sin vita kutpäls redan i mammans mage och är redo att gå i vattnet snart efter födseln.

Även knubbsälens kutar diar fet mjölk från mamman de första veckorna, men eftersom kuten kan följa med mamman när hon jagar går inte knubbsälshonan ner så mycket i vikt under tiden.

Vid sekelskiftet fanns det minst 16 500 knubbsälar i Skagerak och Kattegat och omkring 5 000 i Östersjön. Under 1900-talet har antalet i bägge populationerna minskat kraftigt, först genom jakt och senare på grund av miljögifternas effekter på sälarnas immunförsvar och fertilitet. Knubbsälen fredades 1966 på västkusten och hade ökat ganska bra fram till 1988 när populationen i Västerhavet drabbades av ett valpsjukevirus och mer än hälften av sälarna dog. 

Det finns nu drygt 15 000 knubbsälar och de flesta är på Västkusten, endast några hundra finns i södra Östersjön (exempelvis från Blekinge, Öland till Gotland). Naturvårdsverket har gett tillstånd på en skyddsjakt på 90 knubbsälar. Knubbsälsbeståndet har genomgått flera stora svängningar i antal individer på grund av sjukdomar som slagit ut stora delar av populationen.

Vikaren

Vikaren är mindre än knubbsälen och mycket rundare. Den har en mörk päls med tydliga ljusa ringar i pälsen. Vikaren föder sin kut under februari eller mars i en grotta som mamman har krafsat ut i isen med sina kraftiga framklor. Där stannar den i 5-6 veckor och växer snabbt tack vare mammans feta mjölk. Mamman förlorar mycket av sina energireserver eftersom det ofta är ont om fisk i packisområdet. Förutom fisk äter vikaren under våren stora mängder skorv; ett litet kräftdjur som lever på havsbottnen.

Det finns ca 8 000 – 11 000 vikare i Bottenviken och antalet ökar men i långsammare takt än förväntat – vad det beror på vet inte forskarna. Det går tyvärr mycket sämre för vikarna i Finska viken och Rigabukten (totalt 2 000 – 3 000 individer). Troligen beror detta på brist på havsis under reproduktionssäsongen. Vikaren är beroende av att föda sin kut ute på havsisen, finns det ingen is dör majoriteten av de nyfödda kutarna.

För drygt hundra år sedan fanns det 180 000 vikare i Östersjön.

Hot mot sälarna

Det största hotet mot sälarna idag är miljögifter. PCB — polyklorerade bifenyler — som sälarna får i sig med födan anrikas i deras fettvävnader och orsakar förändringar i binjurarna och igenväxning av honornas livmoderhorn. Sälarna får ett försämrat immunförsvar och sämre reproduktionsförmåga. Man tror att tarmsår som upptäckts hos unga gråsälar orsakas av något nytt oidentifierat miljögift, kanske bromerade flamskyddsmedel. När sälstammarna ökar, ökar också konflikterna mellan sälar och yrkesfiskare. Sälar är smarta och de ser ett nät fullt av fisk som ett skafferi där det är fritt fram att ta för sig. De orsakar stora skador på fiskarnas utrustning. Många har förespråkat jakt på säl för att minska dessa skador. Det händer också att sälar fastnar i fiskarnas garn och drunknar när de inte kan komma upp till ytan för att andas.

Ett nytt hot mot gråsäl och vikare är bristen på is i ett allt varmare Östersjön. Isen behövs när sälarna ska föda sina ungar, och de kommer att bli allt svårare när klimatförändringen blir allt värre.

Vad gör WWF?

WWF stödjer forskningsprojekt om sälar i Östersjön. Man finansierade t ex under många år ett avelshägn för gråsäl i Forsmark i norduppland. Kutarna som föds i hägnet släpptes ut i södra Östersjön för att stärka det svaga beståndet där. Andra studier har genomförts med stöd av WWF där man undersökt 1) gråsälens genetik, födoval och fortplantning, 2) sambandet mellan bromerade flamskyddsmedel och förekomsten av tarmsår hos säl, och 3) kopplingen mellan sälskador på fiskeredskap och tillgången på naturlig föda för sälarna i Östersjön.

WWF är angelägen om att minska konflikterna mellan sälar och yrkesfiskare, och anser att den främsta lösningen är att fortsätta utveckla metoder som minskar risken för sälskador på redskap samt bifångster av sälar i fisket.

Hemsidor om sälar:

smub.st-andrews.ac.uk (Brittisk sälforskargrupp)

Miljöförändringar och sälar (Om sälforskning vid Naturhistoriska riksmuseet)