Vit stork

Vit stork åter i Sverige

Den ser ut som ett mindre segelflygplan när den skruvar sig högt ovanför marken. Den vita storken (Ciconia ciconia) liknar visserligen en flygande trana men den är karakteristiskt tecknad i vitt och svart, långa orangeröda ben och stor näbb. Den vita storken är nu åter på frammarsch i Sverige efter att ha varit borta som häckfågel under flera årtionden. 

 

Minskade kraftigt

Den vita storken finns nästan bara i Europa och de kan bli mer än 25 år gamla. Tidigare, under 1800-talet var den relativt vanlig i Skåne och delar av Halland. Den minskade kraftigt och 1947 beräknar man att det endast fanns ett häckande par. Den sista häckningen skedde 1954 på Karupsgården i Skåne. Den största orsaken till minskningen var troligen att man ville ha mer åkermark och därför dikades de stora våtmarkerna ut och storkens föda försvann. Sedan 1990-talet har den vita storken ökat i stort sett hela Europa (förutom Danmark, före detta Jugoslavien och Bulgarien). Idag finns minst 170 000 par, varav ungefär 25 000 par i Baltikum, 40 000 par i Polen och 5000 par i Ungern.

 

Båda föräldrarna hjälper till

Förr häckade de flesta storkarna i träd men idag bygger de även stora risbon på tak och el-stolpar, där de har en bra överblick över omgivningarna. Storkar äter helst bara levande djur. Längs diken och småpölar fångar de sin favoritföda grodor, men även annat slinker ned som daggmaskar, fiskar, insekter, ormar, sorkar och fåglar. Jakten bedrivs även ute på stubbåkrar och ängsmark. De 2-5 äggen läggs i månadsskiftet april/maj och bägge föräldrarna delar på ruvningen som pågår i drygt en månad. I juli lämnar de första ungarna boet.

 

Den långa flytten

I augusti samlas storkarna till ting — ett slags möte där traktens alla storkar deltar. Det är här de flockas inför den stora flytten söderut. De vita storkarna i Europa är uppdelade på två olika övervintringsområden. Östflyttarna flyger de ned till Turkiet där en halv miljon vita storkar seglar förbi. Flyttsträcket fortsätter sedan över Israel ned till Röda Havet, där de korsar öppet vatten till Afrika och fram till Nilens strand som storkarna sedan följer söderut ända ned till Sudan.

 

Bland lejon och elefanter

Vissa år är det gott om vandringsgräshoppor i Sudan och då övervintrar många storkar där, men normalt drar de vidare till länder som Kenya, Tanzania, Moçambique och Sydafrika. Det är här våra svenska storkar troligtvis tillbringar vintern, bland lejon och elefanter. Här hemma är vi van med att storkarna går längs diken och letar grodor och annat gott, men nere i Afrika håller de ofta till på torr savann där de jagar ödlor. Storkar som häckar i Spanien har en helt annan flyttväg. De flyger istället ned till Västafrika och övervintrar söder om Sahara.

I februari, efter bara några månaders vila börjar åter flytten till Europa. I april dyker de första storkarna åter upp på den skånska myllan. Under sin livstid kommer de att flyga lika långt som det är till månen.

 

Vit stork ökar biologisk mångfald

De omfattande utdikningarna som genomfördes och som fortfarande pågår i Europa medför att storken kan få svårt att hitta mat. Ett stort problem i Polen och Tyskland är alla storkar som kolliderar med kraftledningar. För att undvika detta flyttar man bort bon från el-stolpar.

Bara en stenkast från Sverige ligger Polen som har mer än 40 000 häckande par av vit stork. I Polen utnyttjar naturvårdare den positiva synen som den vita storken har för att öka den biologiska mångfalden. Att be en lantbrukare att spara eller skapa nya våtmarker i allmänna ordalag är svårt, men säger man att det är viktigt för att få behålla storken är det helt andra tongångar. För att ha en stork på en marker är positivt.

 

Avelsprojektet

Efter mitten av 1950-talet hoppades fågelvänner på att storken självmant skulle komma tillbaka i Sverige men inget hände på över 35 år. Istället för att vänta tog man saken i egna händer och startade ett avelsprojekt. Det svenska storkprojektet drog i gång 1979 då 15 storkar kom till Skåne.

 

Under våren 2007 föddes ovanligt många ungar av bra genetisk härstamning i Storkprojektet. Tidigare var projektets storkar inte flyttningsbenägna men nu ser det ut som projektet tar fart med ett 20-tal flyttande storkar. Vintern 2010 och 2011 flyttade projektstorkar till Spanien och Nordafrika. De kan följas på projektes hemsida, storkarna har gps-sändare.

 

Tack vare storkprojektet som tidigare under många år  fått bidrag av bland annat WWF har vi nu åter fått möjlighet att med egna ögon se denna vackra fågel i Skåne.


Läs mer på storkprojektets hemsida!

 

Senast uppdaterad 2013-06-28
 
© WWF-Canon / Martin Harvey
 
Fakta
Vetenskapligt namn: Ciconia ciconia
Antal: minst 170 000 par totalt (ca 25 000 par i Baltikum och 40 000 par i Polen).
Levnadsålder:
mer än 25 år