Naturbetesmarker – historia 

---

För ca 6000 år sedan började människorna i vårt land, som då var jägare, fiskare och samlare, med enklare odlingar och att hålla husdjur. Man röjde och svedjade det skogsklädda landskapet för att ge plats för betesmarker och små åkrar. Till en början var boskapsskötseln viktigare än åkerbruket. Klimatet var milt och djuren kunde gå ute året om.

Under järnåldern, ca 500 f Kr – 800 e Kr, kulminerade en klimatförsämring. Djuren stallades in vintertid och fasta åkrar började anläggas. Genom lövtakt och slåtter på naturliga ängar samlades vinterfoder in till kreaturen, som gav gödsel till åkrarna. Därav talesättet ”äng är åkers moder”.

 

Under vikingatiden växte fastare former för markanvändningen fram, som bestod ända till 1800-talet. Marken delas upp i inägor, med åkrar, slåtterängar och småhagar för bl a kalvar och lamm, samt utmarker. Inägorna omgärdades av hägn mot utmarken, där kreaturen betade. Åkerarealen var ofta liten i relation till slåtterängen. På utmarkerna skördades också hö från strandängar och myrar och nya åkrar togs upp genom svedjebruk. Skogen på utmarken nyttjades även för virke till hägnader och byggnader, bränsle och lövtäkt samt i senare tid tjärbränning och kolning

Foto: Ola Jennersten/N

Allt eftersom befolkningen ökade expanderade jordbruket. De betes- och slåtterhävdade områdena fick allt större utbredning samtidigt som nya marker odlades upp. Det blev dock allt svårare att få maten att räcka till. Under 1800-talets agrara revolution och skiftesreformer förändrades förutsättningarna för livsmedelsproduktion kraftigt och landskapet ändrade utseende. Växelbruk, stenröjning, utdikning, järnplogen, nya kulturväxter och vallodling på åkermark samt så småningom införandet av handelsgödsel, innebar att åkrarnas avkastning och omfattning ständigt ökade. Naturbetesmarken, beteshagen och slåtterängen förlorade i betydelse och minskade i motsvarande takt. De delar av inägomarken som inte odlades upp kom ännu att användas tillsammans med en del av det bästa utmarksbetet till inhägnade beteshagar.

Sedan efterkrigstiden har arealen naturbetesmark minskat kraftigt på grund av igenväxning, skogsplantering, kultivering m m. Övergång till kreaturslös drift och koncentration av djurhållning har på senare tid även lett till stora förändringar för den biologiska mångfalden. Tidigare sammanhängande betesarealer har splittrats upp, värdefulla miljöer försvunnit och artrikedomen totalt sett minskat.

 

 

« Tillbaka till Naturbetesmarker