Jordbruksdepartementet
EUI-kansliet
Att: Erik Rudal
103 33 STOCKHOLM

Ulriksdal 4 mars 20003

Förslag till rådets förordningar (EG) om: direktstöd, stöd till utveckling av landsbygden, spannmål, ris, torkat foder och mjölk och mjölkprodukter.
Världsnaturfonden WWF har tre övergripande mål för sin verksamhet, nationellt som globalt. De kan uttryckas som 1) bevarande av den biologiska mångfalden, 2) hållbart nyttjande av de förnybara naturresurserna, och 3) minskande av föroreningar och onödig konsumtion. Mot bakgrund av dessa mål har WWF arbetat för att öka hävden av de traditionella fodermarkerna, äng och naturbeten. Detta har bl a skett genom att vi medverkat till att utveckla produkter med biologisk mångfald som tilläggsvärde (t ex naturbeteskött), genom att söka regionala lösningar för att brukarna skall kunna minska sina kostnader (maskinproduktionsringar, ko-pooler), hjälpa till med restaureringar av speciellt värdefulla naturbetesmarker och genom policyarbete påverka den gemensamma jordbrukspolitiken och dess relation till andra politiska styrmedel.

WWF stöder därför arbetet med att "flytta medel" från den s k första pelaren till den andra (d v s stöd från marknadsordningarna till miljö- och landsbygdsutveckling). F n går endast ca 10% av EUs jordbruksmedel till miljö- och landsbygdsutveckling. I föreliggande förslag har tyvärr överflyttningen minskat i förhållande till det 20%-mål som föreslogs i ett tidigare förslag (under en 7-årsperiod).

WWF anser att EUs finansieringsandel av miljö- och landsbygdsprogrammet bör öka för att gynna insatser, fr a inom "mindre gynnade områden" (skogs- och mellanbygd, skärgård, fjällnära kulturmarker) där naturvärdena är betydande.

WWF är också oroade över att brukare som har mark med höga naturvärden kan drabbas vid genomförandet av det frikopplade enhetsstödet. Detta gäller i synnerhet frikoppling av djurbidragen om de baseras på tidigare stödnivåer. Följden kan bli att unga djurhållare upphör att öka sin hävdade naturbetesmark eftersom inkomsterna från betesdriften blir alltför låga. Ett alternativ till detta system är en "delvisfrikoppling" där areal- men inte djurbidrag frikopplas. Om stödet till djurhållning minskas är det alltså helt nödvändigt att man omedelbart höjer ersättningen för bete i biologiskt rika betesmarker. Förändringen måste helt enkelt medföra en nettoökning av stödet till brukaren, eftersom varje minskning av lönsamheten kommer att innebära ökad nedläggningstakt inom det småskaliga jordbruket. Detta i sin tur är det största enskilda hotet mot den biologiska mångfalden i jordbrukslandskapet!

WWF anser vidare att det är viktigt att jordbrukspolitiken anpassas till övrig EU-policy, t ex Ramdirektivet för vatten och Natura 2000. I det första fallet p g a att jordbruket är en viktig orsak till övergödnintg av sjöar, vattendrag och hav. I det andra fallet är det viktigt, fr a för kulturmarker som fått Natura 2000-status, och där jordbruk, speciellt med betesdjur, är en förutsättning för att man ska kunna vårda natur- och kulturvärdena. EU har inte anslagit några särskilda medel för långsiktig vård och förvaltning av dessa Natura 2000-områden, utan de är helt beroende av miljöersättningar inom ramen för CAP. Ett konkret exempel är tillgången till rationella stallar för betesdjur. Detta är ett genomgående problem i norra Europa med dess kalla vintrar, och en förutsättning för att hävden av värdefull kulturgynnad natur skall kunna fortsätta. För att klara både lantbrukets ekonomi och bevarandet av de höga naturvärdena kan det vara angeläget att olika typer av stödmedel kombineras.

Kommentarer till ersättning för skötsel av naturliga fodermarker:

Det är viktigt att ett landskapsperspektiv eftersträvas. Detta kan ske genom att t ex en ny ersättningsform - "mosaikbetesmark" - införs för hela landskapsavsnitt med stora naturvärden ( skog, skogsbryn, öppen mark och våtmarker i mosaik). Mittlandsskogen på Öland är ett utmärkt exempel på denna landskapstyp.

Skogsbete påverkade tidigare stora delar av den svenska skogen. I o m att betet i princip upphört har den positiva påverkan på den biologiska mångfalden också upphört. Ersättningsmöjligheterna för skogsbete bör därför göras mer generösa än i dagsläget. Speciellt gäller detta skogar med stora solexponerade träd (t ex ek och tall), som har eller har potential för att hysa mycket hög biologisk mångfald. Sanddominerade marker kräver också särskild hänsyn eftersom de är viktiga för många insekter (t ex pollinerande steklar). Träd och buskar i betesmarkerna är också viktiga för den biologiska mångfalden.

Betesintensitet är en viktig faktor att ta hänsyn till för att uppnå god naturvård. Både för högt och för lågt betestryck kan vara negativt för den biologiska mångfalden. Olika marktyper kräver/tål helt enkelt olika betestryck. En viktig ingrediens i en skötselplan för tilläggsersättning är möjligheten att lägga in betesträda, speciellt på torra marker, eftersom för hårt bete kan bli destruktivt för vissa insekter.

Ersättning för skötsel av naturlig ängsmark:
WWF anser att det är nödvändigt att öka ersättningen för hävd med handredskap (t ex lie och motoriserad slåtterbalk) för att uppnå en ökad areal hävdad ängsmark. Denna skötselform är mycket tidsödande och därmed olönsam för bonden.

Landsbygdsutveckling och stora rovdjur:
Eftersom de stora rovdjuren f n ökar både i antal och utbredning är det mycket viktigt att öka acceptansen för dem hos landsbygdsbefolkningen. Tyvärr ses ofta rovdjuren som ett hinder för boende på landsbygden. Det finns ännu inte möjlighet att söka ersättning för rovdjursskador inom ramen för Miljö- och landsbygdsutvecklingsprogrammet. WWF anser därför att det måste ges möjlighet att ansöka om generös ersättning för förebyggande skyddsåtgärder mot stora rovdjur (t ex elstängsel), inte minst för fäbodbruk.

Lantraser:
De gamla lantraserna av t ex kor, hästar, får, getter, svin, ankor och höns utgör en betydande del av det gamla kultur- och naturlandskapets biologiska mångfald. Inte endast genom att de utgör unika genresurser inför okända framtida behov, utan också för att deras bete, tramp och spillning bildar ett underlag för många rödlistade arter av både djur och växter. Hållandet av lågproducerande små enheter av dessa lantraser är f n till mycket stor del beroende av ideellt arbetande djurhållare. Vinsten av deras bevarandearbete är tyvärr mest en fråga om själslig tillfredsställelse, inte något som belönas ekonomiskt! F n finns få och små finansiella möjligheter för de djurhållare som vill bevara lantraserna. Tveklöst behövs mer ekonomisk stimulans om några ska ta vid när de äldre slutar sitt värdefulla arbete.

Kompetens på länsstyrelserna:
Förståelsen för hävdberoende biologisk mångfald är svår att förmedla. Den kräver både teoretisk kunskap och praktisk erfarenhet. Detta kräver i sin tur hög kompetens för de handläggare som ska hantera åtgärdsplaner, restaureringar och kontroller inom delområdet Biologisk mångfald i miljöersättningsprogrammet. Det behövs alltså bra grundutbildning och kontinuerlig fortbildning om regeringens mål i Ett rikt odlingslandskap ska kunna uppnås!

Lars Kristoferson
generalsekreterare

Lennart Nyman
naturvårdsdirektör

Ola Jennersten
programchef/Jordbrukslandskapet
Senast uppdaterad 2005-04-13