På ön Borneo, som delas av tre länder, återfinns än i dag djupa regnskogar och många helt unika djurarter lever här, som borneoorangutang, pygméelefant och näsapa. Här lever också otaliga trädarter och annan flora. Denna skatt av natur och naturtillgångar är idag starkt hotad av skogsförstörelse, avskogning och jordbruksutbredning i form av oljepalmsplantager och gruvdrift, vilket skapar ett uppstyckat landskap. En stor del av WWFs arbete kretsar därför kring att skapa sammanhängande regnskog genom att binda ihop områden av skog med gröna korridorer och därmed underlätta för djur att förflytta sig.
I nationalparken Sebangau på Borneo lever idag drygt 6 000 orangutanger – en av världens största populationer. Enligt klimatprognoserna kommer halva nationalparken att stå under vatten inom några årtionden. Orangutangerna som lever här måste då kunna ta sig härifrån, men för att orangutangerna ska kunna förflytta sig från Sebangau krävs sammanhängande skog.
– När vi såg de här prognoserna insåg vi att vi behövde agera snabbt för att orangutangerna skulle ha en chans att flytta vidare, säger Rosenda Chandra Kasih, som är chef för WWFs arbete på Borneo.
Rosenda och hennes kollegor började undersöka möjliga förflyttningsvägar för djuren i Sebangaus nationalpark. Flera av Borneos nationalparker ligger som isolerade öar bland oljepalmsplantager och annan mark som orangutanger har svårt att ta sig igenom, men i områden Katingan, mellan nationalparkerna Sebangau och Bukit Baka Bukit Raya finns fortfarande en potentiell skogskorridor som kan användas för att knyta samman dessa två områden. I Bukit Baka Bukit Raya finns bara omkring 200 orangutanger men betydligt fler skulle kunna leva här, i dagsläget behövs dock fler skogskorridorer, som måste skapas genom trädplantering, för att de ska kunna användas som förflyttningsväg.
– Det här är enda stället på indonesiska Borneo där det fortfarande finns en nästan sammanhängande korridor av skog kvar mellan två nationalparker. Men skogen krymper för varje år. Vi förstod att det här var en kamp vi måste utkämpa, och att vi behövde vinna den, säger Rosenda.