Bara en procent av de svenska ängarna finns kvar idag. Under större delen av 1900-talet minskade ängsarealen kraftigt genom omställningen till ett mer storskaligt jord- och skogsbruk. Detta är mycket problematiskt då de minskande ängsmarkerna är avgörande för att bevara en viktig del av Sveriges biologiska mångfald. De blomrika gräsmarkerna är livsviktiga för pollinatörer så som bin, fjärilar, flugor och skalbaggar.
På bara hundra år har runt 99% av ängarna och 90% av naturbetesmarkerna försvunnit här i Sverige. Och varje år avverkas uppskattningsvis 32.000 fotbollsplaner av naturskog. Det gör att många pollinatörer har det tufft. De saknar både mat och bostad i vårt moderniserade jord- och skogsbruk. Av Sveriges 4.400 pollinerande insektsarter, riskerar 500 arter att dö ut. Det är allvarligt. Om de fortsätter att minska, så hotas balansen i ekosystemen.
Ängar är viktiga för biologisk mångfald av flera skäl. Ängsmarker är öppna marker som hävdas genom slåtter, vilket gör markerna magra och näringsfattiga. Det leder till att ingen enskild växtart kan ”ta över” utan många olika växter kan samexistera. Vi får då en hög biologisk mångfald som i sin tur resulterar i att många insekter hittar just sin specifika livsmiljö. Upp mot 40 olika växtarter kan leva här per kvadratmeter. Detta beror på att ängar ”störs” av slåtter och att marken blir magrare när höet transporteras bort. Ängsmark är dessutom ofta variationsrik med olika kantzoner, buskar, träd, jordtyper och fuktighetsnivåer. Detta gör att många olika arter kan trivas och överleva på ängen.
Ängar är viktiga för pollinatörer, såsom bin och fjärilar. För att pollinatörer ska kunna trivas behöver de rik tillgång på pollen och nektar. Pollinatörerna använder nektar som flygbränsle och pollen är viktig proteinrik föda, för inte minst binas larver. Svenska blomrika ängar är därför en viktig resurs för våra pollinatörer. Därför är det viktigt att bevara och skapa fler ängar för att säkerställa pollinatörernas framtid. Mångfalden av insekter i ängen är betydande och här kan du hitta många pollinatörer. Här trivs vildbin som humlor och sandbin, dagsfjärilar och bastardsvärmare, blombesökande flugor och skalbaggar eftersom ängen är så rik på blommande växter. Stenar, buskar och träd ger olika mikroklimat i ängen vilket ger olika livsutrymmen för många olika insektsarter. Många av Sveriges 120 arter av dagfjärilar använder ängen som en plats att hitta mat och skydd, och för att lägga sina ägg. En stor del av de 300 arterna av vildbin i Sverige kan man finna i ängsmarker.
Ängar är också betydelsefulla för många fågelarter. Många arter häckar i ängsmarker och är beroende av de olika insekter och andra djur som finns där för sin föda. Genom att skydda ängar hjälper man också till att bevara många olika fågelarter.
Många av arter är helt beroende av ängs- och naturbetesmarker marker för sin överlevnad. Vi behöver därför skydda och sköta om de få ängar vi har kvar idag, och naturligtvis också anlägga fler där det går.
Vad är egentligen skillnaden på en äng och en vall? Om vi backar lite i vår svenska historia, så var den traditionella ängen den mark där bonden producerade sitt hö (som djuren åt under vintern). En riktig äng gödslas aldrig, vare sig av betande djur eller på annat sätt. En traditionell äng slås under hög- eller sensommaren, och höet tas bort. Eftersom höet tas bort blir ängsmarken med tiden allt mer näringsfattig. Och det är just tack vare att jorden blir näringsfattig, som ängsmarken är så artrik. För i magra marker kan ingen enskild växtart ”ta över”, utan en stor mängd olika växter samexisterar.
Och vallen då? Idag ingår gräsmarker oftast i rotationsjordbruk, och då kallas de vall. Vallen gödslas och här sår lantbrukaren gräsarter och ibland ärtväxter. Oftast plöjs den upp efter ett eller två år och ersätts med grödor som havre, vete, raps eller ärtor.
Vallen är också vacker – men alltså något helt annat än en traditionell äng.
Sen har vi också smäng. En smäng är en sammanslagning av orden små och äng – en liten äng helt enkelt! Smängen är också enkel att anlägga. Läs mer om hur!
Humlor, bin och fjärilar får allt mindre plats i vår natur. Men vi kan ge tillbaka lite utrymme till våra pollinerande superhjältar. Var med i Sveriges vildaste experiment – bidra med en del av din trädgård, balkong eller rabatt. Varje vild kvadratmeter räknas!
Antalet ängar i Sverige minskar av flera anledningar. En av de viktigaste anledningarna är att ängar omvandlas till åkermark, skogsmark eller bebyggelse. En annan anledning är att många ängsmarker helt enkelt växer igen när de inte längre sköts på traditionellt sätt. Ängsmark måste slåttras på sensommaren eller hösten och höet måste transporteras bort för att ängens biologiska värden skall behållas. Statistik på länsnivå visar att det är stora skillnader i antalet ängar i Sverige. Flest ängar finns i Götalands skogs- och mellanbygder, vilket kan bero på att den traditionella ängsskötseln levde kvar längre där. Slättbygderna och vissa delar av Norrland har mycket lite ängar kvar.
I Europa finns ängskulturen kvar främst i södra Norge, delar av Baltikum, flera av Syd- och Mellaneuropas bergstrakter, samt vissa områden i Östeuropa, särskilt i Rumänien.
WWF arbetar för att öka medvetenheten om betydelsen av ängar och naturbetesmarker för den biologiska mångfalden. Genom att öka kunskapen hoppas vi att fler ska engagera sig i att bevara blomrika marker.
Hittills har WWF varit med och restaurerat över 30.000 hektar naturbetesmarker. Vi uppmuntrar bönder att skapa blomrika kantzoner runt stora åkrar. Vi arbetar för att vägkanter och kraftledningsgator ska skötas som ängar. Och vi ber kommuner minska gräsklippning och anlägga ängar.
Du som äter kött – fråga efter naturbeteskött som kommer från djur som betat i de hotade svenska hagmarkerna. Då gör du en god gärning för våra insekter, blommor och fåglar. Certifierat naturbeteskött får grönt ljus i WWFs Köttguide, liksom ekologiskt eller KRAV-märkt kött.
När du bakar, använd gärna råg- och vetemjöl som är odlat på åkrar med osådda ”lärkrutor”– ett viktigt sätt att rädda sånglärkan som minskar för varje år.
Ät upp den mat du köper. Vi behöver åkermark för att odla mat till allt fler människor. Matsvinn innebär att vi odlat maten i onödan.
Igelkotten, skogsharen och björktrasten… Antalet rödlistade arter ökar. Idag är 4 746 arter i Sverige rödlistade och för nästan hälften av dem är läget så allvarligt att de klassas som hotade. Vårt arbete är viktigare än någonsin.
Traditionellt var ängen en del av de traditionella fodermarkerna (för bondens kreatur) – ängen som producerade hö som man matade djuren med på vintern och naturbetesmarken (hagen) där djuren betade på sommaren. Eftersom ängen skördades på eftersommaren och aldrig gödslades blev den mycket artrik – störningen med slåtter ger magra marker där fler arter kan samleva – motsatsen är igenväxningsmarker där vissa arter som långa gräs snabbt tar över och konkurrerar ut de så kallade hävdberoende arterna. Idag är gräsmarkerna till största delen en del i ett rotationsjordbruk och kallas vall. Vallen sås med några gräsarter (ibland vissa ärtväxter) och gödslas. Oftast ligger vallen bara ett eller två år och plöjs sen upp och ersätts med ärtor, havre, vete, raps in rotation (enligt bondens plan). Äng och vall är därför olika saker helt olika vegetationstyper.
För att hjälpa pollinatörerna och gynna den biologiska mångfalden kan man själv anlägga en liten äng på en mindre yta. En liten äng är bättre än ingen äng. Har du gräsmatta och trädgård kan du enkelt låta den stå till förfogande och göra om den till en liten äng. Om man inte vill göra hela trädgården eller gräsmattan till en äng kan man låta en del av den göras om till äng. Ängar är viktiga för biologisk mångfald eftersom de innehåller en stor mängd olika växtarter som gynnar pollinatörerna. Genom att anlägga en äng i din trädgård hjälper du både djur och natur.
1. Börja med att välja en solig växtplats. Undvik allt för näringsrik jord, och jord som innehåller besvärliga rotogräs som nässlor, kirskål och tistlar. För näringsrik jord gynnar gräs och vissa höga växtarter på bekostnad av de du sått.
2. Gräv bort gräset, rensa bort rötter och stenar och jämna till jorden med en kratta och förbered en såbädd. Lägg gärna på ett tjockt lager sand på marken (ca 2 decimeter), många ängsväxter trivs bättre då och dessutom kan bin krypa ner och bo i sanden.
3. Blanda fröna med t.ex. sand för att det ska få en jämn fördelning över ytan. Bästa tiden för sådd är augusti-september men det går oftast bra även på våren. Undvik att så under högsommaren då det finns stor risk att dina små plantor torkar bort trots att man är noga med vattningen.
4. Fröet ska ligga ovanpå jorden men kan täckas lätt med hjälp av en kratta så att fröet får kontakt med marken och inte blåser bort. Du kan täcka den sådda ytan med en tunn vit odlingsduk för att skydda mot vind, frost och fåglar.
5. Fröerna gror olika snabbt och vissa behöver kyla för att gro. Många arter blommar normalt andra året efter sådd men vissa arter behöver 3–5 år på sig. Därefter fortsätter de blomma kommande år. Väder och skötsel spelar såklart också in hur rikligt de blommar.
6. Har du en inte alltför tät äng så kan man också plantera in färdiga ängsplantor och örtplantor. Då kan man styra vilka arter man vill ska växa på ängen. Dessa plantor kan planteras från mars till oktober. Planteras de för sent på hösten så hinner plantorna inte rota sig ordentligt och kan då frysa upp under vintern.
7. Sätt gärna upp ett bihotell eller lägg ut lite död ved eller en sandhög i närheten av ängen.
8. Voila! Din egna äng fylld av biologisk mångfald.
Det billigaste och mest tålamodskrävande är att själv samla frön från svenska ängsväxter. Då vet du att det blir rätt arter. Var noga med att du inte plockar frön från fridlysta växter, och ta hänsyn till allemansrättens regler.
Ängsvädd, åkervädd, backnejlika, tjärblomster, gökblomster, darrgräs, liten blåklocka, malvor (till exempel rosenmalva), humleblomster, rödklint, höskallra och bockrot är några exempel på ängsblommor som är lättodlade. Även vanligt gullris, gulmåra och brudbröd är tips på vilda växter att odla.
Om du vill köpa frön så rekommenderar vi att välja en fröhandlare som säljer fröer av inhemska svenska växtarter. Ängsfröblandningar i den vanliga handeln har ofta mellaneuropeiskt ursprung. Det finns då risk att föra in arter som inte hör hemma i Sverige. Om du ändå väljer sådana ängsfröer bör du så dem på en begränsad och kontrollerad yta utan spridningsrisk.
Läs också gärna innehållsförteckningen för att se vilka blommor som ingår i blandningen. Det är bra om den inte bara innehåller ett-åriga växter, som bara blommar ett år, exempelvis vallmo och klintväxter. Ängsväxter är ofta fleråriga och blommar först efter några år.
Att så ängsfrön i en redan befintlig gräsmatta är sällan bra. Eftersom det redan finns växter på hela marken har fröna svårt att klara konkurrensen. Ett tips är att gräva bort grässvålen från mindre ytor och fylla på med sand och därefter så ängsblommor.
Senast ändrad 28/05/25
