Gå till huvudinnehållet

Debattartiklar|21 jun, 2022

Stockholm +50 är en konferens för mycket

På bilden syns WWF Sweden Youth. Foto: Bernhardina Hörnstein

Publicerad i Altinget 20220620

Stockholm + 50 är slut. Men hur många konferenser kommer vi att behöva innan vi ser en verklig förändring? Hur många till har vi råd med innan priset blir alldeles för högt? Det skriver företrädare för LSU, PUSH Sverige, Fältbiologerna och WWF Sweden Youth.

Några dagar har gått sedan klimat- och miljökonferensen Stockholm +50 avslutades. Konferensen skulle vara ett tillfälle att uppmärksamma och fira 50 år av internationellt klimat- och miljösamarbete. Ett uttalat syfte med konferensen var att den skulle utgöra ett tillfälle att accelerera arbetet för en hållbar framtid där ingen lämnas utanför. Trots lovande löften menar vi att konferensen inte lyckades nå dessa mål.

Många hade hoppats på att äntligen få se verklig förändring men det svaga utfallet var tyvärr ingen överraskning. Hur många konferenser kommer vi att behöva innan vi ser en verklig förändring? Hur många till har vi råd med innan priset blir alldeles för högt?

En konferens för mycket

Stockholm +50 är redan en konferens för mycket. Ett markant bekymmer är att Stockholm +50 inte lyckades lösa problemet med inkludering av unga och andra minoriteter. Efter hård kritik mot exkludering av unga och minoriteter under COP 26 i Glasgow sattes stor press på att Stockholm +50 att inte återupprepa samma misstag. Stockholm +50 beskrevs i förhand som en konferens där ungas perspektiv skulle få en dominerande roll och Sverige som värdland lyfte innan konferensen började att inkludering av unga skulle prioriteras i processen.

Delvis lyckades Stockholm +50 förbättra möjligheterna att inkludera unga i jämförelse med COP 26, dock mycket tack vare starkt engagemang och hårt (ofta oavlönat) arbete av unga som skapade möjligheter för andra. Exempelvis fanns det speciella besökarbrickor som möjliggjorde för främst unga att få tillgång till Stockholmsmässan och de flesta sido-eventen.

Inkludering på riktigt

Men att prata om inkludering i klimat- och miljöfrågan handlar om att inkludera unga från hela världen, speciellt de som drabbas hårdast trots att de bär den minsta skulden för problemen. Att flertalet unga från globala syd inte kunde delta på grund av att Sverige inte godkände visumansökningar i tid är därför högst klandervärt eftersom inkludering handlar om att ge unga möjlighet att föra sin talan och vara delaktiga i diskussionerna.

Tidigare miljö- och klimatmöten har haft samma problematik. Låt Stockholm +50 vara det sista.

Även om unga var mer inkluderade under Stockholm +50 lyssnade beslutsfattare inte på vad unga hade att säga. Trots allt prat om inkludering av unga hörsammades mycket lite av de nödvändiga förändringar som unga ställt krav på. Stockholm +50 behövde vara en vändpunkt med beslut om faktiska åtgärder och förändring. i stället resulterade mötet i tio icke-bindande nyckelrekommendationer, vilka inte ens är i närheten av så starka som de behöver vara. Till exempel ska en utfasning av fossila bränslen, som i mångt och mycket är kärnan i problemet, endast främjas och det lyfts ingenting om att kriminalisera miljöbrott, så kallad ekocid-lagstiftning som många hoppades skulle få större utrymme under mötet.

En av få segrar för unga är att det i nyckelrekommendationerna görs en direkt referens till Stockholm +50 Global Youth Task Force Policy Paper, ett positionspapper som arbetats fram under flera månader av unga över hela världen. Dessutom stadgas att ett intergenerationellt perspektiv ska erkännas i beslutfattande gällande klimatfrågan.

Framtida generationer måste tas i beaktning

Att anta ett sådant perspektiv handlar om att framtida generationers välmående och existens ska tas med i beaktning. Nu är det upp till bevis.

Om Stockholm +50 ska vara något som är värt att uppmärksammas och firas behövs det stora förändringar, och snabbt införande av åtgärder som leder till faktiska miljö- och klimatförbättringar. Inför kommande klimattoppmöten, till exempel COP 27 som hålls i Egypten senare i år önskar vi för mer finansiering till deltagandet av underrepresenterade och marginaliserade grupper (inklusive unga), bättre beredskap kring visumansökningar samt bindande och konkreta åtgärder vad gäller nuvarande klimatlöften. 

Vad har vi att fira?

Stockholm +50 var inte ett firande av 50 år  av internationellt klimat- och miljösamarbete. För vad är det egentligen vi har att fira? Sedan 1972 har den biologiska mångfalden drastiskt minskat, den globala medeltemperaturen har stigit och utsläppen och växthusgaser har ökat för att bara nämna tre exempel. Men för 50 år sedan var de flesta inte medvetna om klimatkrisen och det fanns ingen konkret plan för hur vi skulle gå tillväga för att ta oss an den. Idag är klimatförändringarna ett faktum och många känner redan av dess konsekvenser. Vi vet vad som står på spel, men också vad vi måste göra för att kunna förhindra och minska klimat- och miljökrisens konsekvenser.

Den kunskapen och engagemanget är en styrka, framför allt bland unga.

Till skillnad från generationer före oss kommer vi inte att blunda för denna verklighet. Vi har inte den tiden, vi har inte det privilegiet.   

Lovisa Roos
Talesperson för hållbar utveckling, LSU – Sveriges ungdomsorganisationer
Signe Propst
Ordförande, Fältbiologerna 
Betty Ottosson
Styrelseledamot, PUSH Sverige
Karolina Lagercrantz
Vice ordförande, PUSH Sverige 
Sara Tingström
Representant för WWF Sweden Youth 

Dela gärna:

Annat aktuellt

Senast ändrad 21/06/22

Stäng sök

Har du frågor?

Besök kontakt.wwf.se om du har några frågor.

För press

Besök vårt pressrum där du hittar pressmeddelanden, debattartiklar, rapporter, pressbilder samt WWFs talespersoner.

Telefon pressjour: 08-54657500
E-mail: press@wwf.se