Gå till huvudinnehållet
Iberiskt lodjur smyger fram
Arter

Katten som kom tillbaka

Det iberiska lodjuret balanserade på utrotningens brant, med mindre än 100 individer kvar. Men världens mest hotade kattdjur är numera ganska lätt att få syn på. Hårt arbete för att rädda detta lilla lodjur har gett fantastiskt resultat.

TEXT: ANNA FROSTER
BILDER: STAFFAN WIDSTRAND (där ej annat anges)

Efter att ha kämpat år ut och år in i tysta mörka minusgrader för att se ett svenskt lodjur känns det osannolikt att lyckas se något här i Spanien. Vi är i Parque Natural de la Sierra de Andujar, nära Jaén i Andalusien. Folk står uppradade och småpratar längs en grusväg, mest på spanska, men djurskådare från hela Europa börjar hitta hit. Traktens hotell är fullbokade från december till februari, vilket är lodjurens parningssäsong och den tid när de är lättast att se.

Nedanför grusvägen breder en dal ut sig med silvergröna stenekar, mörkgröna korkekar och krydd-doftande buskar. Innanför tjocka stenmurar går tjurar på bete, svarta som tjuren Ferdinand. De böljande bergen skimrar i skarp kontrast mot det randiga landskapet längs vägen hit från Granada – med mil efter mil av olivträd i spikraka rader.

För tio år sedan hade det varit i stort sett utsiktslöst att stå här och spana. De små lodjuren med kort, fläckig päls och långa polisonger försvann nästan helt från Spanien och Portugal under 1900-talet. Jämfört med de euroasiatiska lodjur som finns i Sverige är de iberiska bara hälften så stora, och förklaringen är att de har formats efter sina skuttande byten. Vildkaninen har sitt ursprung i södra Spanien och detta är fortfarande världens kanintätaste marker.

Lodjuren som vandrade in på iberiska halvön krymptes av evolutionen ner till den perfekta storleken för att leva på en kanin om dagen. Svenska lodjur behöver ungefär ett rådjur i veckan, men klarar sig också på många olika mindre byten. De iberiska kan någon gång ta exempelvis fåglar eller hjortkalvar, men de är helt beroende av kaniner för sin överlevnad. Därför drabbades de hårt av en idé som en fransk professor i medicin fick 1952. Denne Paul-Félix Armand-Delille hade läst om hur effektivt den sydamerikanska kaninpesten hade utrotat Australiens kaniner och ville bli av med de som gnagde på hans grödor. Två smittade djur släpptes lösa på professorns gård väster om Paris och inom två år var över 90 procent av Frankrikes kaniner utraderade. Viruset spreds vidare till Spanien, och de kaninberoende lodjuren fick snart svårt att hitta mat till sig och sina ungar.

Ramon Pérez står lutad mot en bil

Ramon Pérez leder WWF Spaniens insatser för att stödja iberiska lodjur. FOTO: JUDIT ALONSO/WWF SPAIN

Skylt som varnar för lodjur

Skyltar påminner bilister att ta hänsyn till lodjuren. FOTO: ANNA FROSTER

Ramon Pérez sitter på marken med en kaninbur

Ramon Pérez sätter ut kaniner, iberiska lodjurs favoritbyten. FOTO: JUDIT ALONSO/WWF SPAIN

Samtidigt försvann korkekskogarna i allt snabbare takt. När skruvkorkar började ersätta träkorkar på vinflaskor blev det inte lika lönsamt att skörda ekarnas bark. Träden höggs ner och ersattes av andra planteringar, där lodjuren hade svårt att hitta mat och lyor.

Under 1900-talets andra hälft minskade de iberiska lodjuren stadigt. 1990 var de bara 600, och år 2000 fanns mindre än 100 djur kvar. Iberisk lo var världens mest sällsynta vilda kattdjur. Få arter har lyckats återhämta sig från en så låg nivå.

− Det såg väldigt mörkt ut, men alla var överens om att vi måste göra allt i vår makt. Vi kunde inte låta ett stort kattdjur dö ut framför våra ögon, säger Ramón Pérez de Ayala Balzola som leder WWFs insatser i Life LynxConnect, ett samarbete mellan 21 olika organisationer med målet att iberisk lo ska komma tillbaka i livskraftiga populationer.

Ett arbete som alltså gått häpnadsväckande bra! En av förklaringarna är samarbetet mellan miljöorganisationer, jägare, myndigheter och landägare, tror Ramón. Han var med och letade spillning och satte ut kamerafällor i inventeringen år 2000, som visade att läget var mer akut än någon hade anat.

Första åtgärden var att fånga in kaniner och sätta ut där det fortfarande fanns lodjur kvar. Nästa var att föda upp lodjur i hägn för att öka antalet djur.

Tjur står under ett träd

Kraftiga tjurar betar i de andalusiska hagarna.

En iberisk lo sitter hopkurad på en sten

Fyra avelsstationer sätter ut cirka 40 individer varje år för att öka antalet iberiska lodjur.

Rådjur står intill ett träd

Sierra de Andújar, nationalpark i Andalusien.

Iberisk lo går i profil

Iberisk lo sprider sig allt mer – men trafik och illegal jakt är ständiga hot.

Idag finns fyra avelsstationer som sätter ut omkring 40 lodjur varje år. De uppfödda djuren får inte vänja sig vid människor, eller koppla ihop mat med ljud av bilar eller röster. Därför släpps kaniner ut från burar som öppnas automatiskt på obestämda tider. Bara någon gång ibland går personal in i hägnet och sprutar vatten på lodjuren för att de ska associera människor med något farligt.

Eftersom dagens stam härstammar från mindre än 100 djur är risken stor för det som kallas genetiska flaskhalseffekter – brist på variation i generna. Men bevarandeprojektet har varit noga med att behålla den variation som fanns. Tack vare detta finns 98 procent av den genetiska variationen kvar sedan år 2000.

När lodjuren sprids till nya platser behöver vi hålla koll på om det sker några mystiska försvinnanden

Ramón Pérez de Ayala Balzola

Vid senaste inventeringen 2021 räknades 1 364 individer. Det är inte längre lika lätt att hålla isär alla på deras olika fläckmönster, berättar Ramón Pérez de Ayala Balzola.

− Det går fortfarande, men vi håller på att träna upp ett datorprogram för att få hjälp att känna igen olika lodjursindivider.

Bevarandeprojektet satsar nu sina krafter på spridning och genetisk variation. Mellan de åtta platser där lodjuren är etablerade idag finns till stor del monokulturer av olivträd, som står i raka rader med bar jord emellan. Ingen förstår riktigt vad kaninerna har att leva av i olivplanteringarna, men det finns det oväntat gott om dem även där. Och där det finns kaniner kan det finnas lodjur. Redan idag vandrar en del lodjur långt och sprider sig, men vandringarna är riskabla. Framför allt på grund av trafik och tjuvskytte.

− När lodjuren sprids till nya platser behöver vi hålla koll på om det sker några mystiska försvinnanden, säger Ramón.

Iberisk lo går i sluttning

– Lynx! Alla rusar till tubkikarna när det efterlängtade ordet utropats. FOTO: ANNA FROSTER

En iberisk lo går mot kameran
Lodjursskådare står på ett berg och tittar i kikare

Ivriga lodjursskådare samlas på rad varje förmiddag innan solen blir för varm för både människor och lodjur. FOTO: ANNA FROSTER

Arbetet med att skapa spridningsvägar mellan lodjurspopulationerna är viktigt också för att möta klimatförändringar, så att djuren kan förflytta sig norrut när sommarhettan blir ohållbar.

Längs grusvägen nordväst om Granada stiger solen. Det börjar bli för varmt, trots att det är mitt i vintern, enligt guiden Felix Lopez Soria.

− Så här soliga eftermiddagar rör de sig inte så mycket.

Den dal vi blickar ut över är hela hemområdet för en hona som kallas Magarza.

− Hon går aldrig längre än de där stenblocken, säger Felix och pekar ut över det savannliknande landskapet.

Tack vare den höga kanintätheten behöver lodjuren här inte särskilt stora hemområden. Det är en förklaring till att lodjursspaning i Spanien är så mycket lättare än i Sverige. Lodjur är på ständig vandring runt i hemområdet, så förr eller senare kommer Magarza gå förbi, och hon är lätt att upptäcka i de glesa markerna, jämfört med ett lodjur i en svensk barrskog. Här i Parque Natural de la Sierra de Andujar finns omkring 200 lodjur, vilket är den största populationen i Spanien, och därmed i världen.

I slänten ovanför vägen växer smultronbuskar med stora röda bär som faktiskt påminner om smultron i smaken. De piggar upp resans fyra barn som spanade ivrigt första timmen men nu har slagit sig ner på vägen med ritblock och spel.

Kaning sitter i ett buskage

Tack vare den höga kanintätheten behöver de iberiska lodjuren inte särskilt stora hemområden.

Efterlämnade saker på marken

Spelkort och frukt blir liggande när alla rusar till tubkikarna. FOTO: ANNA FROSTER

Iberisk lo i kikarsikte

Lodjursspaning i Spanien är lättare än i Sverige. FOTO: ANNA FROSTER

Fyra barn står på rad och är glada

Fyra lyckliga lodjursskådare som just sett en hona med två ungar. FOTO: ANNA FROSTER

Så ropar någon ut det enda ord som alla har väntat på: Lynx! Spelkort, färgpennor och aprikospåsar blir liggande i vägkanten när alla springer nerför backen mot en plats där folk står ihopträngda med tubkikare och kameror riktade mot samma punkt några hundra meter bort.

Fyra barn viskskriker: ”Var är det?!” Men till sist sänker sig lugnet, när alla har fått se Magarza och hennes två ungar. De rullar runt i en skojbrottningsmatch, som kattungar. Ett aningen större lodjur kommer efter − enligt guiden Felix en hanne som är här för att uppvakta Magarza. Det är som att kliva in i en naturfilm, även om allt sker på kikaravstånd.

På håll är det svårt att urskilja att lodjuren är mindre än våra nordiska, men de ger ett mer sirligt intryck, med sin korta päls och sina distinkta mörka fläckar. Tillsammans med de långa polisongerna blir intrycket lite mer av en stolt señor. En elegant aristokrat som har rest sig ur gruset och börjat återta sitt forna rike.

Stäng sök

Har du frågor?

Besök Frågor och svar om du har några frågor.

För press

Besök vårt pressrum där du hittar pressmeddelanden, debattartiklar, rapporter, pressbilder samt WWFs talespersoner.

Telefon pressjour: 08-54657500
E-mail: press@wwf.se