Gå till huvudinnehållet
En gul båt på Indusfloden
Arter

Framgång för sällsynt floddelfin

Fiske, fördämningar och föroreningar hotar alla världens floddelfiner. Men Pakistans lilla indusdelfin visar att det går att vända utvecklingen i en bättre riktning. WWF, myndigheter och lokala fiskare arbetar tillsammans för att rädda en unik art och en flod som försörjer miljontals människor.

TEXT: CHARLOTTE PERMELL

Att studera arter som lever under vatten är alltid en utmaning. Att studera arter som lever i grumliga floder, och som bara sekundsnabbt kommer upp till ytan, är en ännu större utmaning. Lägg till det att den lilla indusdelfinen har en diminutiv ryggfena, som knappt klyver vattenytan när den kommer upp för att andas.

– Det är jättesvårt att se utblåset, det bara plaskar lite och så blir det ringar på vattnet efteråt. De är ofta borta innan man ens hinner reagera, berättar Stina Nyström, expert på valar, delfiner och tumlare, WWF, som det senaste året arbetat i Pakistan.

Den skygga indusdelfinen är en av världens sex arter floddelfin och blev en egen art för endast två år sedan. Forskare kunde då visa att den skiljer sig markant från sin nära släkting gangesdelfinen, som lever i Indien, Nepal och Bangladesh.

– Indusdelfinen är märklig på många sätt, idag vet vi att de är närmare släkt med kaskeloter och näbbvalar än andra delfiner, säger Uzma Khan, regional samordnare för WWFs floddelfinarbete i Asien, på telefon från Lahore  i Pakistan.

Årmiljoner i Indusflodens grumliga vatten har lett till att delfinernas ögon krympt till nästan ingenting. Ögonen saknar lins och synnerven är extremt smal. Indusdelfiner är i princip helt blinda, men kan troligtvis  uppfatta ljus. I stället jagar och orienterar de sig med hjälp av sin välutvecklade ekolokalisation, så kallat sonar. Indusdelfiner låter mer än nästan alla andra valar och delfiner, skickar ut ljud oavbrutet.

– Floddelfiner visslar inte som havslevande delfiner, de gör klickande ljud kontinuerligt som studsar mot omgivningen och ger dem en bild av det som finns omkring dem, berättar Stina Nyström.

Den väldiga Indusfloden flyter 3 000 kilometer, från Himalayas glaciärer i Tibet, genom Pakistan till Arabiska sjön i Indiska oceanen. För hundra år sedan fanns indusdelfiner i hela flodsystemet. Men brittiska kolonialmakten byggde omfattande bevattningssystem, med fördämningar och kanaler. Fördämningarna stängde in både delfiner och fisk, delfinerna förlorade åttio procent av sitt utbredningsområde. Samtidigt växte Pakistans befolkning. Kraftigt ökat fiske, parat med industrialiseringens miljöskadliga utsläpp, ledde till en förödande minskning av antalet delfiner. I slutet av sextiotalet återstod bara drygt hundra individer. För att rädda de få djur som fanns kvar inrättade Pakistans regering 1974 ett reservat i en del av Indusfloden.

Man håller i en strandad indusdelfin

Delfiner som strandat i bevattningskanaler räddas och släpps ut på djupt vatten igen.

En man i röd flytväst med WWFs logotyp tittar ut över Indusfloden

WWF har i decennier stöttat arbetet med att skydda delfinerna i Indusfloden.

Fem män räddar en strandad Indusdelfin

Indusdelfin som räddats efter att ha strandat när vattnet sjönk undan.

Två män står i vattnet och håller i varsin Indusdelfin

Varsamma händer lyfter ut delfinen på djupare vatten.

WWF Sverige har i decennier stöttat arbetet med att rädda floddelfinerna och deras livsmiljöer. Medan världens övriga floddelfiner rasat i antal har arbetet med indusdelfinerna givit ett närmast fantastiskt resultat. 2001 noterades 1 200 djur. Nu är de uppe i nära 2 000 och ökar stadigt i antal!

Framgången bygger på en kombination av forskning för att förstå den unika arten, och samarbete med myndigheter, företag och lokalbefolkning. Det handlar om allt från att begränsa skadliga fiskemetoder, förmå industrier att minska sina utsläpp till lobbying för att UNESCO ska utse en del av Indusfloden till biosfärområde och därmed stärka skyddet av floden.

Men även om indusdelfinen ökat starkt, så är 2 000 fortfarande farligt få individer. Deras överlevnad hotas av minskande vattenflöden och utsläpp från industrier och jordbruk, Indusfloden är svårt förorenad. Ett återkommande problem är att delfiner simmar upp i de många bevattningskanalerna längs Indusfloden och sedan inte hittar ut igen, eller fastnar och dör när vattennivån sjunker.

– WWF och myndigheter har upprättat en ”dolphin hotline” som lokalbefolkningen kan kontakta när delfiner strandar i bevattningskanalerna. Då rycker ett räddningsteam ut, i en särskild ’dolphin ambulance’, och transporterar försiktigt delfinen tillbaka till floden igen, berättar Stina Nyström.

– Hittills har vi räddat över 200 individer från kanalerna, det är tio procent av alla indusdelfiner som finns, så det är av stor betydelse, konstaterar Uzma Khan.

WWF testar också att hålla delfinerna borta från kanalerna medljudsignaler. Små sändare, så kallade pingers, sätts på höga pålar i vattnet vid bevattningskanalernas mynningar.

– Vi har dragit upp ljudet rejält högt och det fungerar, delfinerna går inte in där vi satt ut pingers. Nu prövar vi på fisknät också, berättar Uzma Khan.

Allt arbete i fält görs i nära samarbete med lokala fiskare och bybor.

Hittills har vi räddat över 200 individer från kanalerna, det är tio procent av alla indusdelfiner som finns

Porträtt av Uzma

Uzma Khan

Regional samordnare för WWFs floddelfinarbete i Asien

Arbetare sätter en satellitsändare på en Indusdelfin

Märkning med satellitsändare, som ger helt ny kunskap om delfinernas dolda liv i den grumliga floden.

Två män tittar ut över vattnet

WWF-medarbetare söker efter krusningar på vattenytan.

Två Indusdelfiner simmar ovanför vattenytan

Svårstuderade – indusdelfiner är bara uppe i ytläge i någon sekund, och har en minimal ryggfena.

– Indusfloden är enorm, vi är helt beroende av att få hjälp av de som bor på plats. Det är verkligen en framgång, en sorts medborgarforskning, människor rapporterar så snart de ser en delfin, eller om det pågår någon illegal aktivitet, konstaterar Uzma Khan.

Men om floddelfinerna ska kunna skyddas i en framtid med ännu fler människor som söker sin försörjning från floden, så behöver vi förstå dessa undflyende små valar bättre. WWF har i över två decennier genomfört inventeringar, ett extremt svårt arbete, givet delfinernas diskreta liv i grumliga vatten. Arbetet tar månader och kräver många medarbetare. Men nu prövar WWF, med Uzma Khan i spetsen, att sätta satellitsändare på delfiner för att kunna följa deras hemliga liv i floden.

– Satellitmärkningen kan ge en djupare förståelse för hur djuren beter sig och rör sig, vilket gör det lättare att utveckla och anpassa åtgärder för att bevara dem, säger Stina Nyström.

Haken är bara att det är så svårt att hitta delfinerna – och att de knappt har någon ryggfena att fästa utrusningen på heller.

– Det är dessutom svårt att få signaler från sändarna eftersom delfinerna är uppe så ytterst kort stund i ytläge, säger Uzma Khan.

Men förra året lyckades WWFs team för första gången sändarmärka indusdelfiner, två honor som strandat i ett kanalsystem.

– När vi kunde följa dem upptäckte vi att de var väldigt nyfikna och utforskade sin omgivning. De simmade nästan lika mycket i kanalerna som i floden, berättar Uzma Khan.

I år lyckades teamet inte få tag på några delfiner att fästa sändare på, men nya försök ska göras nästa år.

Planer finns också på att försöka flytta delfiner till säkrare delar av floden, där det är mindre risk att trassla in sig i fiskenät eller fastna i kanaler när vattennivån sjunker.

– På sikt måste vi lyckas sprida dem, om de ska ha en realistisk chans, konstaterar Uzma Khan.

Tre män står i vattnet och räddar en strandad delfin

WWF och Pakistans naturvårdsmyndighet arbetar tillsammans för att rädda strandade delfiner.

Gruppbild på WWFs medarbetare på stranden

WWF har i decennier inventerat indusdelfinerna. Ett extremt svårt arbete som kräver månader av sökande längs floden och i bevattningskanaler.

Tält och båtar vid stranden

Inventeringsteamet ute i fält.

WWFs team åker i en gul båt och letar efter Indusdelfiner

Teamet åker längs floden och spanar. Det grumliga vattnet gör inventeringen extra svår.

Delfinerna är en indikator på hur floden mår. Om det går bra för delfinerna går det också bra för floden

Porträtt av Stina

Stina Nyström

Expert på valar, delfiner och tumlare, WWF

För med accelererande klimatförändringar följer nya hot. Förra året drabbades Pakistan av enorma skyfall med åtföljande översvämningar. Miljontals människor förlorade sina hem, odlingar spolades bort, boskap drunknade. För många människor var fiske enda möjligheten att hitta mat. Delfiner fastnade i fisknät, det förekom också fiske med illegala metoder som gift och dynamit.

– Man kan inte begära att människor inte ska fiska, de har ju absolut ingenting när deras försörjning förlorats. Det vi kan göra är att tala med människor och visa dem mer skonsamma fiskemetoder, säger Uzma Khan, och understryker samtidigt att hon aldrig mött en enda fiskare som uttryckt att han har något emot delfinerna.

– Fiskare försöker undvika att få in delfiner i näten. Näten förstörs ju. Man anser dessutom att det är ett dåligt omen när delfiner fastnar i näten, så man försöker undvika det.

Klimatförändringarna är också på sikt det svåraste hotet mot både människor och natur. När jordens temperatur ökar och Himalayas väldiga glaciärer smälter väntas enorma mängder vatten strömma ned i Indus och de övriga stora floderna som har sin upprinnelse i bergskedjan.

– Men därefter blir det väsentligt mindre vatten. Samtidigt har vi en stor befolkning, att försörja alla med mat kommer att bli en enorm utmaning, konstaterar Uzma Khan. Både hon och Stina Nyström understryker att arbetet med att rädda Indusdelfinen är viktigt, inte bara för delfinerna, utan också för de många miljoner människor som är beroende av Indusfloden.

– Delfinerna är en indikator på hur floden mår. Om det går bra för delfinerna går det också bra för floden, konstaterar Stina Nyström.

Världens floddelfiner

Idag finns sex arter av delfiner och tumlare som lever helt eller delvis i sötvatten. Samtliga är ganska små, och är anpassade till ett liv i grumligt flodvatten med väl utvecklad ekolokalisation, samtidigt som flera arter har begränsad syn eller är i princip helt blinda.

Föroreningar, dammbyggen, sjöfart, bifångst och föroreningar har trängt undan sötvattendelfinerna. Samtliga sex arter är starkt eller akut hotade. Yangtzedelfinen, även känd som Baijin, betraktas sedan 2006 som utdöd.

Indusdelfin (Platanista minor)

Längd och vikt: Upp till 2,5 meter, 70 – 110 kilo.
Population: cirka 2 000
Fortplantning: könsmognad vid tio års ålder, en kalv föds efter dräktighet på 8-9 månader.
Livslängd: äldsta kända var 39 år.
Utbredning: Lever i tre isolerade populationer i en 690 km lång sträcka av Indusfloden, separerade av flera fördämningar. Några få individer finns också isolerade i Bea-floden i Indien.
Status: Starkt hotad.

Gangesdelfin (Platanista gangetica)

Längd och vikt: Upp till 2,6 meter, 90 kilo.
Population: Cirka 5 000.
Utbredning: Ganges, Brahmaputra, Meghna samt Sangu-Karnaphuli flodsystem i Bangladesh, Indien och Nepal. Kan simma på sidan för att ta sig in i grunda deltan och kanaler.
Status: Starkt hotad.

Irrawaddydelfin (Orcaella brevirostris)

Längd och vikt: 1,8 – 2,75 meter, 90 – 200 kg.
Population: De flodlevande irrawaddydelfinerna är färre  250, i tre separata populationer (i tre länder/floder).
Utbredning: Mindre områden i Irrawaddyfloden, Myanmar, Mahakamfloden, Indonesien, Mekongfloden, Kambodja.
Status: Akut hotad.

Yangtzetumlare (Neophocaena asiaeorientalis asiaeorientalis)

Längd och vikt: Upp till 2 meter, 100 kg.
Population: Drygt 1 000.
Utbredning: Fåtal områden i Yangtzefloden, Kina.
Status: Akut hotad.

Asiatisk floddelfin, Baiji (Lipotes vexillifer)

Längd och vikt: 2,5 meter, 160 kilo.
Utbredning: Fanns i Yangtzefloden, Kina.
Status: Sannolikt utdöd

Amazondelfin (Inia geoffrensis)

Längd och vikt: Upp till 2,8 meter, 180 kilo.
Population: Totalt antal oklart, sannolikt tiotusentals.
Utbredning: Amazonasbäckenet, Orinoco, and Tocantins-Araguaia i 6 länder i Sydamerika. I deltan, mindre vattendrag och översvämmade skogar, liksom i större floder.
Status: Starkt hotad

Tucuxi (Sotalia fluviatilis)

Längd och vikt: Omkring 1,5 meter, 50 kilo.
Population: Totalt antal okänt, minskande.
Utbredning: Amazonasbäckenet i fyra länder, mestadels i större floder.
Status: Starkt hotad

Stäng sök

Har du frågor?

Besök Frågor och svar om du har några frågor.

För press

Besök vårt pressrum där du hittar pressmeddelanden, debattartiklar, rapporter, pressbilder samt WWFs talespersoner.

Telefon pressjour: 08-54657500
E-mail: press@wwf.se