Nästan som vi

TEXT: ROLAND JOHANSSON

Det finns inga andra djurarter som är så förvillande lika människan som schimpanser och bonoboer. Men så är det heller inte så länge sedan vi hade en gemensam anmoder i Afrika. Vi separerade för cirka 6 till 7 miljoner år sedan – en blinkning i livets historia på jorden. Som ett resultat delar vi 98,8 procent av vår arvsmassa.

Schimpansen och bonobon, som utvecklades till olika arter för drygt en miljon år sedan, delar 99,6 procent av sin arvsmassa. Deras separation hänger sannolikt samman med att två populationer av schimpanser isolerades på varsin sida av den mäktiga Kongofloden i centralafrika. Inga människoapor tycks kunna simma. Stora floder har sannolikt haft avgörande betydelse för uppkomsten av arter och underarter, inte bara av schimpanser utan även av gorillor.

Frågan är förstås hur vår gemensamma anmoder såg ut? Det har ibland tagits för givet att den liknade en schimpans. Vi människor skulle så att säga ha tagit stormsteg bort från ursprunget i vår utveckling, medan schimpansen har stannat kvar på urstadiet.

Så är det förmodligen inte. Schimpansen har med all säkerhet också utvecklats på ett dramatiskt sätt. Det antas exempelvis att schimpansernas egenartade sätt att förflytta sig, genom att gå på knogarna, är en sentida evolutionär anpassning, och inte alls ursprunglig.

Numera är vi placerade i samma underfamilj, Homininae, och det har till och med föreslagits att schimpansen och bonobon borde placeras i samma släkte som oss själva, Homo. En fascinerande tanke – och det finns onekligen stora likheter mellan oss och dem. Vi är exempelvis ungefär lika stora, schimpanshannar väger mellan 40 och 70 kilo, honorna mellan 30 och 50 kilo. Bonobon har något mer slimmad kropp – hannarna väger cirka 40 kilo, honorna cirka 30 kilo. Skillnaderna i storlek mellan könen är med andra ord på ungefär samma nivå som hos oss människor.

Vi var ungefär lika många så sent som för 12 000 år sedan, i slutet av den senaste nedisningen. Beräkningar antyder att vi då var 1-2 miljoner människor på jorden, lika många som antalet schimpanser och bonoboer.

Ännu så sent som vid förra sekelskiftet tros det ha funnits en miljon schimpanser i Afrika. Men sedan dess har antalet minskat drastiskt till de cirka 400 000 man tror återstår idag. Enorma skogsområden har skövlats och jakten efter djungelkött (bushmeat) är intensiv. Både schimpans- och bonobokött är betraktas som delikatesser och de snabbt växande städernas befolkning har med sin köpkraft skapat en lukrativ marknad.

Samtidigt är schimpansen sannolikt den mest studerade av alla djurarter på jorden (bonobon är inte lika väl känd). Det hela startade 1960 med Jane Goodalls banbrytande forskning i Gombe i Tanzania, och har fortsatt sedan dess, också i Uganda, Elfenbenskusten, Guinea, med flera länder.

Tack vare dessa studier har vi kunnat göra oss en detaljerad bild av schimpansernas liv. De lever i samhällen som försvarar sitt område mot andra grupper. Mycket av deras rörelser bestäms av tillgången på frukt, som är huvudfödan. Träden bär frukt vid olika tillfällen på året och är dessutom utspridda i skogen. Schimpanserna vandrar därför mellan de fruktbärande träden i sitt revir och måste alltså lägga på minnet var i skogen dessa växer – det handlar om att komma ihåg var tusentals olika träd finns.

Men schimpanser äter mer än frukt och för att komma åt födan kan de använda en rad olika redskap. Termiter fångas genom att ett lämpligt grässtrå stoppas ner i ett hål i stacken. Termiterna uppfattar detta som ett angrepp och biter tag i strået, som schimpansen fiskar upp – med vidhängande termiter som snabbt slickas av. Varpå proceduren upprepas. Även vandringsmyror fångas in på detta sätt.

Dessutom kan schimpanser knäcka nötter med stenar, gräva upp rötter med käppar, de använder till och med vassa grenar som spjut när de jagar små bushbabies, eller galagoer, en typ av halvapor. Inget annat djur, förutom människan, använder så många redskap.

Lustigt nog har ingen sett bonoboer använda redskap för att komma åt mat, men däremot tillverkar de redskap som används till annat, som tandpetare och paraplyer.

Det var Jane Goodall som var först med att dokumentera att schimpanser använder redskap. Hon var också först med att observera hur schimpanser jagar och dödar andra däggdjur.

Kött är ingen viktig ingrediens i schimpansernas diet, men är uppenbart mycket uppskattat. Stor upphetsning sprider sig efter en lyckad jakt. Jägaren omringas av tiggande flockmedlemmar som alla vill ha en bit av köttet.

Jane Goodall gjorde också en tredje, sensationell upptäckt –schimpanser krigar, precis som vi människor. Hannarna i gruppen patrullerar territoriets gräns, stöter de på en ensam individ från en annan grupp så går det till attack för att döda.

Sådana attacker har observerats på alla platser där schimpanser har studerats. Offren trycks ner mot marken medan de anfallande hannarna slår dem, hoppar på dem, och biter dem. Förutom vuxna hannar är små ungar de vanligaste offren. Sådana ungar blir i de flesta fall uppätna.

Frågan är varför schimpanserna beter sig på det här sättet. Många personer, inklusive ett antal forskare, reagerade starkt när de första rapporterna kom och vägrade först att tro på dem. Kanske för att schimpanserna uppfattades som relativt fredliga – lite ”godare” än vi människor. Men förklaringen är nog ganska enkel. Att döda främmande schimpanser resulterar ofta i att det egna territoriet utvidgas och att gruppen får tillgång till fler fruktträd. Dödandet är inte heller särskilt riskfyllt – de attackerande djuren skadas sällan.

Märkligare är det faktum att det dödas en hel del även inom gruppen. Nästan alltid hannar som har ihjäl andra hannar, en möjlig förklaring är att det handlar om sexuell konkurrens.

Som framgått är schimpanshannar alltså våldsamma till sin läggning, vilket återspeglar schimpansers sociala system. Till skillnad från de flesta andra däggdjur är det honorna som lämnar gruppen där de fötts och söker sig till andra grupper när de blir könsmogna, medan hannarna stannar kvar. Resultatet är att hannarna i en grupp har nära band till varandra och ofta stöder varandra i sociala sammanhang. Å andra sidan finns det alltid en rangordning som bygger på aggressiva maktdemonstrationer – där de kan slåss med stenar och käppar och ibland alltså till och med döda varandra.

Den som står överst i hierarkin har störst möjlighet att få para sig med honorna. När honorna har ägglossning syns det tydligt – deras könsdelar sväller upp enormt. Hannarna står då nästan står på kö för att få para sig – vilket de allra flesta av dem faktiskt får om de väntar. Honorna kan nämligen para sig hundratals gånger under en ägglossningsperiod.

Det fungerar på samma sätt bland bonoboer, alla hannar parar sig med alla honor. Men fascinerande nog skiljer sig de båda arterna åt när det gäller honornas relation till varandra. Bonobohonor har nära gemenskap och stöder varandra vid konflikter, och deras sociala status är därför likvärdig med hannarnas – en enorm skillnad mot schimpansernas samhällen där honorna är helt underställda hannarna.

Schimpanshonor har visserligen ofta åtminstone en ”bästis”, som de umgås med. Men annars är de mycket för sig själva, med sina ungar.

Bandet mellan mor och barn är mycket starkt. Schimpanshonor får i genomsnitt bara fyra ungar under hela sin livstid. Ungarna diar och blir burna av sin mamma eller rider på hennes rygg sina första fem år i livet. När nästa unge föds, stannar den större ungen hos mamman i ytterligare tre-fyra år och är ofta tillsammans med henne även efter det. Den starka närheten tar sig hjärtskärande uttryck när en unge dör – mamman kan bära omkring den döda kroppen i flera veckor.

Jane Goodall och andra forskare som arbetat länge med schimpanser hävdar att schimpanser har känslor som liknar våra med glädje, sorg, rädsla, förtvivlan och så vidare. Schimpansers sätt att umgås har också många likheter med vårt – de kramas, håller varann i hand, klappar varann på ryggen, knuffas, kittlas.

Men människan behandlar vår närmaste släkting illa. Tyvärr går både schimpanser och bonoboer en mycket osäker framtid till mötes. Många av dem lever i områden i Afrika där inbördeskrig och våldsamma konflikter gör det svårt att få till ett effektivt skydd. I hela Kongobäcknet är jakten efter djungelkött på en epidemisk nivå, och det är i princip bara i ett fåtal länder som skyddet är effektivt.

Våra närmaste släktingar i djurvärlden behöver all hjälp de kan få.