Sjölejon och pälssälar – en brölande återkomst

TEXT: ROLAND JOHANSSON

Akta er för pälssälarna – de bits! Till och med ungarna vill bitas! Den varningen får alla höra när de stiger i land på Sydgeorgien utanför Antarktis. Och den är motiverad – under vandringen längs kusten blir vi attackerade vid upprepade tillfällen, av djur i alla åldrar. Vi slår ut med händerna och gör omvägar för att komma förbi dem.

På ön finns drygt fyra miljoner pälssälar, den största kolonin i världen. De ligger överallt på stränderna och i det höga gräset uppe på sluttningarna – en fantastisk syn med tanke på att samma stränder var nästan öde för bara femtio år sedan.

Från slutet av 1700-talet till början av 1900-talet var jakten på pälssälar så intensiv att sex av de nio arterna var mycket nära total utplåning. Tre av dem – inklusive den antarktiska pälssälen på Sydgeorgien – troddes vara utdöda i början av 1900-talet, men återupptäcktes i mitten av århundradet. Ett fåtal individer hade lyckats överleva och så småningom började alla arterna återhämta sig.

Det antas att det fanns färre än 500 antarktiska pälssälar kvar i livet när botten nåddes någon gång runt 1911, och antalet av Philippis pälssäl på ögruppen Juan Fernandez tros ha legat runt 200 individer när läget var som värst. När Guadalupepälssälen vid Nordamerikas sydvästkust återupptäcktes 1949 bestod hela populationen av några tiotal individer. Idag är nästan alla arterna utom fara. Den samlade populationen av pälssälar på jorden ligger på drygt åtta miljoner djur, samtliga nio arter inräknade. Det låter betryggande men är fortfarande långt från det ursprungliga antalet som tros ha legat runt 20 miljoner djur, någon gång i mitten av 1700-talet.

Fram till dess saknade människorna möjlighet att komma åt sälarna på de avlägset belägna och stormpinade öar och kuster där de höll till. Men när sjöfarten utvecklades på 1700- talet blev pälssälarna också åtkomliga. James Cook upptäckte Sydgeorgien 1775 och rapporterade om mängder av sälar. Strax därefter dök de första sälfångstfartygen upp.

Med påkar och spjut stormade jägarna i land. På den fantastiskt korta tiden av cirka femtio år dödades bara på Sydgeorgien cirka sju miljoner sälar. Redan år 1822 var ön så gott som rensad på sälar. Samma historia upprepades över hela jorden. Vid 1900-talets början fanns kanske 400 000 pälssälar kvar – två procent av det ursprungliga antalet.

Pälssälarnas nära släktingar sjölejonen saknar den täta underullen – men det räddade dem inte undan människorna. Alla sju arterna exploaterades hårt, sjölejonen jagades även de för skinnets skull, men framför allt för att utvinna olja. För en av dem, det japanska sjölejonet, kom skyddsåtgärderna för sent. Den sista säkra observationen av arten gjordes 1951.

Idag är i princip all kommersiell jakt på sjölejon förbjuden, och jakt på pälssälar är bara tillåten i två länder, Namibia och Ryssland.

Likheterna mellan sjölejon och pälssälar är mycket stora, och båda placeras nära varandra i samma familj, Otariidae, öronsälar, ett namn de fått på grund av förekomsten av ytteröron. De skiljer sig tydligt från de så kallade äkta eller öronlösa sälarna, Phocidae, som saknar ytteröron (vilket kan ses på våra sälarter här hemma i Sverige som alla är öronlösa). Men den mest påtagliga skillnaden är att öronsälarna, i motsats till de äkta sälarna, kan gå och springa, genom att rotera de bakre fenorna framåt.

Faktum är att de kan röra sig överraskande snabbt, framför allt i ojämn terräng där de utan vidare kan hinna i fatt en människa. När jag besökte Sydgeorgien fick jag många prov på detta – det enda som återstod när de kom ångande var att göra sig så stor som möjligt och skrika okvädingsord. Då stannade de upp och lät mig passera. Värst var årsungarna som allt som oftast försökte ta sig fram och bita sig fast i stövlarna.

Hannarna av alla pälssälar och sjölejon är mycket stora och kan väga upp till sex gånger så mycket som honorna, en extrem könsdimorfism som också tar sig uttryck i svällande nackmuskler. Detta är en effekt av att djuren samlas varje år i stora kolonier på ett fåtal stränder när honorna ska föda sina ungar. Där kan starka hannar monopolisera ett stort antal honor. Följaktligen har de mest stridbara hannarna gynnats och kunnat sprida sina gener. Resultat: en enorm kroppstillväxt.

När fortplantningstiden börjar vrålar hannarna för fullt och visar upp sina halsmuskler. De försvarar territorier med så många honor som möjligt – hannarna bland de nordliga pälssälarna kan hålla sig med harem på hundra honor.

Belöningen kan med andra ord vara stor, men den har sitt pris. Hannarna tvingas utkämpa blodiga strider med varandra där de utdelar fruktansvärda bett mot strupe och nacke. De vågar aldrig lämna sitt harem under den kritiska tiden då honorna är mottagliga utan måste fasta i upp till 60 dagar. Föga förvånande lever hannarna korta liv. De blir oftast inte äldre än 15 år, medan honorna kan bli dubbelt så gamla.

Haremshannarna måste också stå ut med yngre hannar som håller till i ungkarlsgrupper i utkanten av kolonin och ofta försöker tränga sig in och smygpara sig med honorna. Honorna föder sina ungar när de anländer till kolonierna, och parar sig bara en vecka senare.

Hannarna kan ibland vara farliga för de små ungarna – de kan krossa dem när de jagar honorna, och kan bita dem och kasta dem åt sidan om de är i vägen. Ungarna lämnas också ensamma under långa stunder när deras mammor är ute på havet och söker efter föda. Skulle hon inte komma tillbaka är det oftast kört för ungen, som måste lära sig allt av sin mamma. Att simma, hur man undviker faror, hittar goda fiskevatten och hur man fångar olika typer av byten.

Sjölejon och pälssälar är extremt smidiga och akrobatiska i vatten, och livnär sig på en lång rad bytesdjur. Sjölejon, som oftast födosöker relativt nära kusten, äter många skaldjur och åttaarmade bläckfiskar, men tar också havsfåglar som pingviner och havssulor. Pälssälarna jagar hellre en bra bit ute i öppna oceanen där de fångar stora stimfiskar. Den antarktiska pälssälen fångar stora mängder krill – de små kräftdjuren som utgör basen i det sydliga polarhavet. Enligt beräkningar äter sälarna på Sydgeorgien 3,84 miljoner ton krill varje år. De har med andra ord stor effekt på ekosystemet.

Öronsälarna själva måste akta sig för späckhuggare, vithaj och sjöleopard. Många berömda filmsekvenser finns på vithajar som jagar sydafrikanska pälssälar och på späckhuggare som kastar sig upp på stranden för att fånga sydamerikanska sjölejon vid Valdeshalvön i Argentina.

Ingen naturlig fiende har dock kunnat mäta sig med människan. Slakten på sälar i världshaven var ett extremt exempel på mänsklig brutalitet och girighet. Nu är den tiden förhoppningsvis över för alltid. Pälssälarna, som var så nära utplåning, har återerövrat sina ursprungliga platser i de marina ekosystemen.