Långhoppande atleter

TEXT: ROLAND JOHANSSON

Man kan knappt föreställa sig hur de uppfattades av de första europeerna när dessa anlände till Australien, kängururnas hemland. Europeerna var vana vid att stora däggdjur alltid gick på alla fyra – som får, kor, hästar, hjortar och antiloper. Nu stötte de plötsligt på djur som hoppade jämfota på bakbenen.

Det finns förvisso ett antal stora djur som går på bakbenen, inklusive strutsar och människor, men de hoppar inte. Det är det bara kängurur som gör.

Några av de första européer som såg kängurur i levande livet var besättningen ombord på James Cooks fartyg Endeavour, när de steg i land på Australiens östkust 1770. Ett av djuren avbildades på en målning, som väckte uppståndelse när den visades upp i England 1773. Ingen hade sett så underliga varelser tidigare.

Cook frågade en av urinvånarna på platsen vad djuret hette och fick svaret ”gangurru”, som senare blev engelskans kangaroo, ett samlingsnamn för en lång rad arter. Men intressant nog hade ordet inte den betydelsen för urinvånarna själva. På deras språk beskriver ordet bara en av känguruarterna, den östliga grå jättekängurun. Andra arter hade andra namn. Som många jägare och samlare var aboriginerna i Australien noga med artbestämningen – de hade ett starkt sinne för taxonomi.

Kängururnas evolution hade sin begynnelse för cirka 45 miljoner år sedan, men till en början hade de inga större likheter med dagens arter. De var små och troligen trädlevande. Först för cirka 6 miljoner år sedan började jättekängururna utvecklas – när klimatet blev torrare och öppna grässlätter började breda ut sig över Australien.

De omfattar totalt fem arter inom två släkten, Macropus och Osphranter, och är, sin märkliga kroppsbyggnad till trots, de australiska ekosystemens motsvarighet till de andra kontinenternas stora växtätare. Precis som gnuer och zebror lever de nästan uteslutande på gräs. De har fyra uppsättningar kraftiga bakre kindtänder som byts ut efterhand som de slits ut. När gräset smulats sönder bryts det ner i magen som består av två kammare – ett system som tycks vara lika effektivt som de idisslande hovdjurens matsmältning. Detta trots att kängururna inte avger lika mycket metangas som idisslare av motsvarande storlek.

Varför deras förfäder började hoppa på två ben istället för att springa på alla fyra är oklart – och man kan lika gärna vända på steken och ställa frågan varför antiloper och hjortdjur är fyrbenta istället för att hoppa som kängurur. Det finns ingen inneboende fördel med något av rörelsesätten, och faktum är att hoppning på två ben är ett högst effektivt sätt att röra sig på, energimässigt sett. En känguru använder 50 procent mindre energi jämfört med ett rådjur eller en antilop, en effekt av att rörelsemusklerna är koncentrerade runt ett enda par av lemmar, bakbenen, och att hoppningen är synkroniserad med andningen – de andas in när de lämnar marken och andas ut när de landar.

Kapaciteten är också ett resultat av att kängurur är extremt muskulösa – hos den röda jättekängurun är 50 procent av kroppsmassan rena muskler.

Föga förvånande är de mycket snabba. De kan nå hastigheter på 70 kilometer i timmen och är kapabla att hålla en hastighet på 40 kilometer i timmen i flera kilometer. Intressant nog ökar de farten, inte genom att hoppa fortare, utan genom att öka längden på hoppen. Det är därför som man kan få intrycket att de flyter fram i luften.

Hoppen är normalt runt fyra meter långa, men vid en fart på 50 kilometer i timmen är de längre, cirka sex meter, och vid allra högsta fart kan hoppen vara nio meter långa.

Men inte bara rörelsemönstret utan även fortplantningen är unik. Alla vet att kängurur är pungdjur, vilket innebär att de skiljer sig dramatiskt från de placentala, moderkaksförsedda, däggdjuren – som vi själva tillhör. För det första är havandeskapet mycket kort, hos jättekängurur bara drygt 30 dagar. Detta medför att ungen föds när den fortfarande bara är ett embryo. Den är naken, hårlös och blind och väger lika lite som en jordnöt, cirka 0,9 gram – 100 000 gånger mindre än en vuxen individ! (Hos människor väger en nyfödd cirka 20 gånger mindre än en vuxen individ).

Den nyfödda lilla kängurun är dock starkare än vad man kan tro. Den klarar att klättra uppåt i moderns päls och hitta en spene inne i moderns pung som den sedan sitter fast vid i flera månader. Först vid sex månaders ålder börjar den titta ut på världen och inte förrän den är elva månader gammal lämnar den pungen för gott. Detta gäller för de två arterna av grå jättekängurur inom släktet Macropus – hos de tre arterna inom släktet Osphranter, inklusive den röda jättekängurun, lämnar ungen pungen tidigare, vid åtta-nio månaders ålder.

Det märkliga är att kängurumamman hos tre av de fem arterna kan vara havande med en ny unge samtidigt som ungen i pungen diar. Honan parar sig oftast direkt, eller kort efter födseln, men den nya ungen föds inte förrän den föregående ungen har lämnat pungen. Det som gör detta möjligt är så kallad fördröjd fosterutveckling – embryots utveckling stannar av tills pungen blivit ledig.

Eftersom ungen som lämnar pungen fortsätter att dia ytterligare en tid kan mamman med andra ord ha tre ungar i varierande storlek samtidigt – en unge utanför, en i pungen och en som ännu bara är en blastocyst, ett tidigt embryo, i livmodern.

Allt detta betyder att mamman lägger minimalt med energi på havandeskap, men en desto mer på mjölkproduktion.

Hannarna tar ingen som helst del i vården av avkomman. De lägger istället all sin energi på att konkurrera om att få para sig med honorna. De ställer sig mittemot varandra och bröstar upp sig med svällande muskler, som två revolvermän i västernfilmer. De greppar med armarna och klöser motståndaren i ansiktet med sina klor. Många har ärr på huvudet, bröstet och benen efter sådana strider. De kan också utdela häftiga sparkar med bakbenen.

Ofta ser man yngre hannar som slåss på det här sättet. De skadar nog inte varandra lika allvarligt som de vuxna hannarna, men slagsmålen bidrar säkert till att skapa framtida dominanshierarkier.

Den våldsamma konkurrensen bland hannarna har resulterat i en extrem könsdimorfism – en högst påtaglig storleksskillnad mellan könen. Hannarna hos jättekängururna kan väga upp till fyra gånger (!) så mycket som honorna, vilket är unikt bland landlevande däggdjur.

Som framgått ovan är jättekängururna framgångsrika djur – men det har inte hindrat vissa personer från att avge nedsättande omdömen om dem. Precis som andra pungdjur har de relativt små hjärnor jämfört med placentala däggdjur. De har följaktligen fått rykte om sig att vara dumma.

Jag minns själv när jag första gången stötte på vilda kängurur. Det var i nationalparken Yanchep norr om Perth i västra Australien och det första jag tänkte var: ”De ser lite korkade ut”. Efteråt förstod jag att jag blivit påverkad av alla påståenden om deras låga intelligens, och skämdes en smula. För i själva verket är det så att kängurur är lika smarta som andra däggdjur – de är exempelvis smarta nog att simma ut en bit i vatten när de förföljs av hundar, greppa tag om hundarnas huvuden och dränka dem genom att hålla dem nere under vattnet.

Och något måste de göra rätt, för faktum är att jättekängururna är några av planetens vanligaste däggdjur. Många känner till att en lång rad pungdjur i Australien har utrotats eller är starkt hotade, men de som har råkat illa ut är i första hand små arter. Läget för jättekängururna är den rakt motsatta. De fem arternas samlade antal är cirka 40 miljoner och deras tätheter ligger på samma nivå som för rådjuren i Europa och vitsvanshjortarna i USA.

Jättekängurur har gynnats starkt av att människorna hållit efter deras svåraste fiende, dingon, och anlagt mängder av konstgjorda vattendammar för tamboskapen. Därmed minskar risken att kängurur törstar ihjäl under svår torka.

Ibland kan de vara förbluffande talrika. I Woodlands Historic Park norr om Melbourne vandrade jag längs en stig när jag stötte på några grå jättekängurur ute i gräset. Jag stannade och plötsligt poppade det upp kängurur överallt omkring mig.

De tycktes stå bakom varenda buske och varenda träd och deras huvuden höjde sig över gräset var jag än tittade. Det måste ha rört sig om flera hundra individer på en högst begränsad yta. Några började långsamt hoppa undan, andra bara stod och tittade. Det var en sällsam, fantastisk upplevelse att till fots vara omgiven av så många stora, vilda djur på en och samma gång.