Gå till huvudinnehållet
Två elefanter vid träd i soldnedgång
Natur

Namibia visar vägen

I många afrikanska länder är vilda djur i princip hänvisade till nationalparker och reservat. De lejon och noshörningar som strövar iväg till bebodda trakter blir oftast inte långlivade. I Namibia samlever människor och vilda djur i ett unikt system, inskrivet i grundlagen. Resultatet är en av modern naturvårds största framgångar.

TEXT: DI TIPPING-WOODS
FOTO: CREATIVELAB
ÖVERSÄTTNING OCH BEARBETNING: CHARLOTTE PERMELL

Visionen är fritt vandrande vilda djur, från Atlantkusten över markerna som ägs av olika byar, till de skyddade vidderna i Etosha nationalpark 160 kilometer in i landet. Visionen är också att de människor som lever i området ska kunna behålla sina traditionella liv och dessutom få del av intäkterna från de landområden de hjälper till att skydda.

– Vandringsrutterna från kusten till Etosha har alltid funnits där, säger Tjavarekua Tjiahura, från Ovaherostammen i nordvästra stammen.

Tjavarekua Tjiahura representerar också organisationen ”Kvinnor för bevarande”. Tillsammans med en rad andra lokala organisationer arbetar kvinnorna för att visionen om fria vandringsvägar från Skelettkusten till Etosha i inlandet ska bli verklighet. För det är inte bara vilda djur har följt ett säsongsbundet vandringsmönster – också människor och boskap har sedan urminnes tider vandrat i ett evigt sökandet efter bete och vatten. Människor, boskap och vilda djur, alla delar de samma drivkraft – att överleva på Namibias torra, heta vidder.

– Vi är boskapsskötare, men vi har alltid varit naturvårdare också, tillägger Tjavarekura Tjiahura.

För att förstå magnituden i initiativet måste man också förstå bakgrunden. Under kolonialtiden ägdes alla vilda djur officiellt av myndigheterna. Den lokala kunskapen om Namibias speciella förhållanden, arter, landskap och torka ignorerades totalt och lokalbefolkningen var utesluten från allt beslutsfattande.

Vi är boskapsskötare, men vi har alltid varit naturvårdare också

Samma förhållande gällde under den efterföljande apartheid-tiden, när landet styrdes av Sydafrika. De som levde med de vilda djuren och konkurrerade med dem om bete och vatten var helt berövade de inkomster som turismen gav. Resultatet var förödande, både för vilda djur och lokalbefolkningen.

Förändringen kom med självständigheten 1990. Som första land i världen skrev Namibia in skydd av landets miljö i konstitutionen. 1996 gjordes ett tillägg i lagstiftningen som gav lokalbefolkningar rätten till – och ansvaret för – det vilda djurlivet på deras marker. Denna epokgörande lag underströk lokal kontroll och uppmuntrade byar att organisera sig som bevarandeorganisationer för att kunna skydda och samtidigt dra nytta av sina markområden.

Getter och tältande herdar med berg i bakgrunden

Getter och herdar i Anabeb, ett av de områden som förvaltas av lokalbefolkningen.

Angolansk giraff uppe på en stenig kulle

En angolansk giraff, en underart till sydlig giraff, betar i ett byförvaltat område.

Porträtt av Tjavarekua Tjijahura i orange klänning

Tjavarekua Tjijahura, ordförande för ”Kvinnor för bevarande” (NACSO).

Gruppbild på medlemmar

Medlemmar i ”Kvinnor för bevarande” i möte med WWF.

En modell som blomstrat – idag finns 86 sådana byförvaltade områden, på engelska ”community-based concervancies”. Tillsammans äger de och har ansvar för tjugo procent av Namibias landyta. Den högsta procent lokalt förvaltade naturområden som något land i världen kan uppvisa.

WWF har stöttat arbetet med byförvaltad vildmark i 25 år, tillsammans med en rad andra organisationer. Resultatet för Namibias vilda djurliv är inget mindre än fantastiskt.

Den starkt hotade spetsnoshörningen har tredubblats i antal på tre decennier. De sista spetsnoshörningar i Afrika som lever utanför nationalparker vandrar och betar just i nordvästra Namibia, i Kunene-regionen.

Turister kommer, betalar för att få se noshörningarna, byarna får en välbehövlig inkomst och en mycket stark drivkraft att bevara djurlivet på sina marker.

Grind med antenner och ett berg i bakgrunden

Antenner fångar upp signaler från lejon med sändarkragar och varnar bybor när lejonen kommer nära.

En man i grön skjorta bär på en killing

Tjimbari, en av herdarna som håller vakt mot rovdjur i Anabeb-området.

Porträtt av Simson i vit skjorta

– Om man inte har lokalbefolkningen med sig,
då finns det heller inget hopp om att lyckas, säger Simson Uri-Khob, chef för organisationen Save the Rhino Trust.

Noshörningarna ger arbete åt många. Män och kvinnor i området anställs som noshörningsspårare och följer jättarna i den oländiga terrängen. Patrullerna är ute i tre veckor i stöten, fotograferar alla noshörningar de ser, matar in informationen i en databas som sedan är till grund för beslut om hur området ska skötas.

– Vi känner alla här, vi har följt alla som jobbar med noshörningar sen de var små. Det är barn som vuxit upp här som håller noshörningarna vid liv, säger Simson Uri-Khob, chef för organisationen Save the Rhino Trust och tillägger:

– Om man inte har lokalbefolkningen med sig, då finns det heller inget hopp om att lyckas.

Vi känner alla här, vi har följt alla som jobbar med noshörningar sen de var små. Det är barn som vuxit upp här som håller noshörningarna vid liv

Simson Uri-Khob

Chef för organisationen Save the Rhino Trust

För två år sedan kom tjuvjägare med högprofessionella vapen och kommunikationsutrustning in i området.

– Innan de ens var här, visste alla att de var på väg, säger Simson Uri-Khob och tillägger:

– Tjuvjägarna arresterades innan de hunnit göra någon som helst skada.

Det är inte bara spetsnoshörningarna som ökat markant i antal. Lejonen, som i andra länder är chanslösa utanför skyddade områden, har fyrdubblats i antal sedan självständigheten.

Men nya utmaningar måste tacklas. Klimatförändringarnas obarmhärtiga torka, liksom ökad press från tjuvjägare, gör att nya grepp behövs. Det är här de stora planerna kommer in i bilden om att öppna för fria vandringsvägar från kust till inland. Igen är Namibia i frontlinjen.

Två personer sitter på en vagn som dras av två stycken åsnor

I Namibia har lokalbefolkningen rätten till – och ansvaret för – att bevara det vilda djurlivet på sina marker.

Spetsnoshörning omringad av gräs och buskar

Den hotade spetsnoshörningen har i Namibia tredubblats i antal på tre decennier.

Två män går sida vid sida

Gustaf Tjiundukamba, chef för Omatendeka byförvaltade område, samt Siegfried Muzuma, chef för Ehi Rovipuka, vill skapa en gemensam fristad för vilda djur – och människor. WWF stödjer planerna på Ombonde People ́s Park.

Stenmur runt en vattentank

Stadiga murar skyddar vattentanken från elefanter.

Längs västra gränsen av den magnifika Etosha nationalpark finns Ehi-Rovipuka concervancy, där Siegfried Muzuma är bychef. Ett steg närmare Skelettkusten ligger Omatendeka Concervancy, där Gustav Tjiundukamba är ledare. Båda områden har lång erfarenhet av naturvård och bevarandearbete.

– Våra områden gick med i samarbetet samtidigt, och vi har samma mål, säger Gustav Tjiundukamba och Siegfried Muzuma nickar.

På deras byars områden finns stora delar av landets ökenanpassade elefanter och den enda giraffpopulation i hela Afrika utanför skyddade områden som faktiskt ökar i antal. Dessutom ett växande antal svarta noshörningar.

Deras respektive byar planerar nu för nästa steg i skyddet av djur och natur. Tillsammans med landets miljö-, skogs- och turistdepartement, och med stöd från WWF och en rad andra organisationer, hoppas byarna alltså kunna skapa en gemensam fristad för vilda djur – och för människor. Ombonde People´s Park är arbetsnamnet. Om allt går i lås öppnar det helt nya inkomstmöjligheter för traktens människor, samtidigt som ökenelefanter och andra arter kan vandra fritt och får en bättre chans att klara det allt varmare och torrare klimatet.  Genom att formalisera området får lokalbefolkningen också rätt att ta betalt av alla besökare som drar nytta av deras bevarandearbete. I nuläget betalar turisterna ingenting när de kommer till Ombonde. Men om alla byar går samman och förenas i Ombonde Peopl´s Park kan också väl behövliga jobb och möjligheter till utveckling följa.

– Det skulle kunna förändra människors levnadsstandard i grunden, anser Siegfried Muzuma.

Samtidigt skulle byborna kunna fortsätta använda området för nödbete när det blir torka – ett konstant hot i detta torra landskap.

– Målet är att djurlivet ska kunna röra sig fritt och att människor kan leva här och försörja sig just tack vare naturen, nu och i generationer framåt, säger John Kasaona, chef för den fristående organisationen IRNDC, Integrated Ruyral Development and Nature Conservation, och tillägger:

– Det är en stor seger att se hur byarna nu vill öppna ännu mer av sina marker för naturens bevarande.

Leva med lejon – en utmaning

Det framgångsrika lokalt förankarade bevarandearbetet i Namibia har fört med sig en fyrfaldig ökning av antalet lejon på några decennier. Det betyder att lejonen lägger nya revir under sina tassar. Den allt svårare torkan i landet gör samtidigt att vilda gräsätare och boskap trängs ihop. Lejon, hyenor och andra rovdjur följer efter och resultatet har blivit tusentals rivna kor och getter.

För en fattig bonde är en förlorad ko en katastrof. Hämnden ligger nära till hands – i nordvästra Namibia är just hämndaktioner, förgiftade byten eller jakt, främsta dödsorsaken bland lejon.

Men Namibias lejonvakter (Lion Rangers) har underlättat den svåra samlevnaden. Lejonvakterna samarbetar med forskare och myndigheter och försöker förebygga rovdjursattacker på boskap. Främsta metoden är att sätta sändarhalsband på lejonen. Byarna har mottagarutrusning och vet därmed när ett lejon nalkas deras boskap. Solcellsdrivna lampor och sirener skrämmer bort lejon som kommer för nära. Systemet har visat sig mycket framgångsrikt och är uppskattat bland byborna.

Två män håller i en sändarkrage för lejon

Lejonvakter visar en av de kragar som används till områdets lejon.

Lejon går över en stig omringad av torkat gräs

Sändarkragen är gömd under manen och hjälper lokalbefolkningen att skydda sin boskap mot lejonattacker.

Dela gärna:

Stäng sök

Har du frågor?

Besök Frågor och svar om du har några frågor.

För press

Besök vårt pressrum där du hittar pressmeddelanden, debattartiklar, rapporter, pressbilder samt WWFs talespersoner.

Telefon pressjour: 08-54657500
E-mail: press@wwf.se