Gå till huvudinnehållet
Helena sitter i mossan och gör en pussmun mot kameran
I fält

– Vi måste ge skogen en röst nu – snart är det för sent

Helena Björnström har gjort det till sitt jobb att hitta svampar som signalerar höga naturvärden, framför allt i svenska gammelskogar.
– Det är som att gå på skattjakt, säger hon. Men det är bråttom nu.

TEXT: ÅSA OTTOSSON
FOTO: PRIVATA (där ej annat anges)

Hon traskar med korg på armen och blicken svepande över marken mellan enar och tallar i en gammal gotländsk bondeskog. Där! I det skira morgonljuset står en svamp Helena Björnström känner så väl att hon inte behöver ta upp den vare sig för att titta under den klibbiga hatten eller lukta på den. Anisspindling (Cortinarius odorifer). Doften kan hon när som helst plocka fram ur minnet: Kungen av Danmarks bröstkarameller!

– Det är min stora skräck att förlora luktsinnet, säger hon. Vissa arter är så lika varandra att man bara kan skilja dem åt genom doften.

Anisspindlingen är en av de arter som signalerar att Helena befinner sig i en gotländsk kalkbarrskog – en av Sveriges mest unika och okända naturtyper – och att det finns stor chans att det här blir en riktigt bra dag på jobbet. Helena registrerar det hon ser (exempelvis ett bestånd rödgul trumpetsvamp bara några meter från anisspindlingen) i kartprogrammet i telefonen och koordinatpunkterna sparas automatiskt.

Jag har världens bästa jobb. Tänk att få betalt för att gå i så här fina skogar.

Helena Björnström

Just idag och några månader framåt är det länsstyrelsen på Gotland som är Helena Björnströms arbetsgivare. Hon hoppas innerligt att hennes och kollegornas inventeringsarbete ska kunna bidra till att skydda öns stora sammanhängande kalkbarrskogar för framtiden.

– Jag har världens bästa jobb, säger hon. Tänk att få betalt för att gå i såhär fina skogar.

Det är bara tio minuter sedan Helena Björnström parkerade bilen vid kanten av en skogsbilväg och kopplade den lapska vallhunden Taiga som nu går vid hennes sida. I ryggsäcken finns fika och små papperspåsar till svampar som eventuellt måste tas med hem för artbestämning. I svampkorgen har hon svampkniv och en glasflaska med kemikalien kaliumhydroxid som ofta används vid artbestämning i kalkbarrskogen. Luppen har hon runt halsen.

Helena berättar att det känns ungefär som om hennes svampkunskaper är organiserade i arkivlådor som hon kan drar ut och bläddra i. Drrrrrr liksom, visar hon med fingrarna, som om hon snabbt bläddrar igenom ett kartotek.

– Det är ovanligt att jag hittar något som jag inte har en aning om vad det är, säger Helena. Jag kan ju sjukt många svampar!

Nu tar hon sikte på en senvuxen, klen, riktigt gammal gran och bland barren och blåsippsbladen på marken intill den får hon syn på en svamp som höjer pulsen rejält. Hon plockar varsamt upp den, vänder på den och tittar under hatten. Rynkar pannan. Vad kan det vara? Det här är ingen art hon spontant känner igen vilket betyder att det är något riktigt sällsynt. För att lugna ner sig lite ställer hon ner korgen och tar en liten runda kring fyndplatsen medan hennes svamphjärna, som hon kallar den, försöker sortera fram artnamnet. Hon droppar lite kaliumhydroxid på hatten – fläcken blir olivgrön – och för varsamt svampen mot näsan. Den doftar som insidan av ett bananskal. Då klarnar tankarna: Blek bananspindling (Cortinarius citrinoolivaceus)! Ett glädjetjut lyfter över skogen.

Helena med kollegor sitter på marken med svampkorgar

Med kollegorna på väg ut i en gotländsk kalktallskog.

Ametistskivling

Ametistskivling

Helena Björnström växte upp i Malmö, men familjen hyrde en stuga i bokskogen utanför Höör i Skåne och det var där hon fick sina första viktiga svampupplevelser som åtta-nioåring. Skogen var lekplats, men fungerade också som familjens skafferi tack vare att mamma Eva gillade att plocka matsvampar som kantarell, Karl-Johan och stolt fjällskivling. Det var rena rama skattjakten, tyckte Helena. Pelle Holmbergs Nya svampboken och Sigvard Svensson från Skånes mykologiska förening blev viktiga för fortsättningen.

– Sigvard rabblade svampnamn på latin, säger hon. Han blev min första svampmentor.

Helenas svampintresse vidgades snart från matsvampar till annat. Hon blev först nyfiken på svampar som stack ut utseendemässigt, med häftiga former och färger (en av dem var en lila snygging som hon ofta sett i bokskogen, ametistskivling) och hon lärde sig att det finns svampar som doftar klor, skaldjur, vitlök, jäst och gummidäck.

– Jag blev artnörd redan i unga år. I tonåren stod jag sedan med en högklackad fot i storstaden och en stövel i skogen.

Direkt efter gymnasiet sökte Helena svampkonsulentutbildningen vid Umeå universitet och kom hem. När hon senare ledde matssvampkurser i leopardmönstrade gummistövlar väckte visst uppseende i början.

– Men jag fick snabbt respekt tack vare mina kunskaper, säger hon.

Kursdeltagare äter lunch i en sandtallskog

Lunchpaus under en kurs om sandtallskog, Gällivare kommun. Här är skogen tydligt renbetad och ett stort antal rödlistade svampar lever i denna värdefulla naturmiljö.

Helena står och håller händerna mot en gammal tall

Helena vid en gammal tall med invallningar från flera skogsbränder. Urskogsartad skog i Gällivare kommun.

Plockad tallpraktspindling på marken

Tallpraktspindling är bara känd från Gotland.

Utanför svampsäsongen körde hon bland annat truck på ICA:s lager utanför Malmö, innan hon sökte den ettåriga utbildning i Natur- och faunavård på Klarälvsdalens folkhögskola som styrde in henne på guide- och inventeringsspåret. Hon ville arbeta i naturen året runt.

– Det blev mitt livs stora vändning. Jag kom aldrig tillbaka till storstan efter det.

Vid sidan av inventeringar arbetar Helena numera med artkurser och folkbildning av olika slag men också med naturvärdesbedömningar (en analys av ett skogsområdes allmänna biologiska värden).

Hon beskriver känslan av att anlända till en plats, stiga ur bilen vid skogsvägen och titta mot en vägg av träd.

– Just då sträcker sig mitt medvetande bara fram till trädridån, säger hon.

Så träder hon in i skogen och efter en dags uppmärksamt vandrande där bakom ridån så har bilden i hennes huvud förändrats helt – hon har fått en relation till just den skogen.

– Då är jag liksom full av ny landmassa, säger hon. Den känslan gillar jag verkligen.

Frilansandet tar Helena Björnström till olika delar av landet. Hon har ett hus med egen brevlåda i norra Värmland, men spenderar också mycket tid i familjens stuga i väglöst land utanför Övre Soppero och i en lägenhet i relativt närliggande Kiruna. Under fältarbetet sover hon ofta i stuga eftersom hon behöver el i jobbet. På fritiden blir det ofta tält på ett enkelt liggunderlag med renskinn på.

En man ligger intill en lägereld med utsikt över sjö

Sommarkväll i väglöst land. På elden förbereds en middag på egenrökt renkött och glödbakad sötpotatis med vitlökssmör.

Hunden Taiga intill en lägereld med utsikt över sjö och fjäll

Helenas trogna kamrat Taiga är med överallt.

De senaste åren har jobbet i fält bland annat handlat om Norrbottens sandtallskogar och, som sagt, Gotlands kalkbarrskogar. Hon erbjuds fler jobb än hon kan tacka ja till.

– Det är en ständig stress att skogar med höga naturvärden hela tiden blir avverkade innan man hinner dit, säger Helena.

Hon säger att hon tycker att gammelskogen blir extremt orättvist behandlad av oss människor. Och att det gör henne frustrerad, förtvivlad och förbannad.

– Skogen är mitt hem och min plats här i världen men också allas vårt gemensamma kulturarv, säger Helena. Jag älskar den gränslöst. Vi måste ge den en röst nu – för snart är det för sent.

Det är en ständig stress att skogar med höga naturvärden hela tiden blir avverkade innan man hinner dit

Helena Björnström

Att debattera skogsfrågor direkt med skogsbolag och politiker är inte hennes grej – då blir hon alldeles för upprörd – istället har hon valt att göra det hon kan för skogen genom det professionella inventerandet men också via ideella projekt som Forskningsresan. Där delar hon sin kunskap med andra artexperter, föreningsfolk och allmänt naturintresserade under en inspirerande sommarvecka varje år. Sedan kan alla åka tillbaka hem till sina hemmamarker – lite klokare och kunnigare – och jobba vidare där.

– Jag tror på ringar på vattnet, säger Helena.

Att artinventera ensam är okej, men egentligen tycker Helena Björnström att det är mycket roligare att vara flera artexperter och inventerare som tillsammans betar av en skog. Att göra ett riktigt fint fynd och få jubla ikapp med människor man gillar är något av det bästa hon vet.

– Det är de största ögonblicken, säger hon. Att få dela den där kärleken till naturen!

Om man sen får åka till en gemensam övernattningsstuga, laga mat tillsammans och sitta uppe till långt in på natten, artbestämma och snacka om dagens fynd är lyckan fullkomlig.

Stäng sök

Har du frågor?

Besök Frågor och svar om du har några frågor.

För press

Besök vårt pressrum där du hittar pressmeddelanden, debattartiklar, rapporter, pressbilder samt WWFs talespersoner.

Telefon pressjour: 08-54657500
E-mail: press@wwf.se