Eftersom orangutanger mycket sällan samlas i en större grupp är det svårt att ta reda på hur många individer det finns i ett visst område. Två metoder används: antingen letar man systematiskt efter individer eller så räknar man bon. Orangutanger bygger nämligen i princip ett nytt bo varje kväll av grenar uppe i trädens kronor. Genom att räkna färska bon går det att få en ganska bra bild över antalet djur men metoden är långsam.
Skogarna är svårtillgängliga och att ta sig fram några kilometer kan ibland ta flera dagar. Områdena man vill inventera kan många gånger vara flera hundratusen hektar stora. Man tvingas därför att välja ett område och utifrån detta göra överslagsberäkningar som skulle kunna stämma för ett större område, men siffrorna är förstås osäkra. Många gånger är också uppgifterna gamla när arbetet väl är klart.
Ny snabbare metod med drönare
Nu gör vi ett försök att inventera på ett helt annat sätt i Sebangau på Borneo. Med hjälp av drönare (radiostyrda flygplan) planerar vi att flyga över detta väldiga område på cirka 500 000 hektar. Drönarna ska utrustas med kameror som fotar av hela täcket av trädkronor och därmed även alla orangutangbon. Med hjälp av beräkningsprogram som känner av eller kan identifiera själva boet kan vi sedan snabbt räkna ut hur många färska bon som finns i skogen.
Att flyga över Sebangau kan ta från en vecka till en månad, jämfört med en markinventering som tar flera år. Metoden har prövats i andra områden men behöver utvecklas och anpassas till Sebangau. Det finns också många hinder på vägen: själva beräkningsprogrammen, kalibrering med markobservationer, tillstånd för flygningar och så vidare som vi nu ska undersöka och finna lösningar på. Får vi tekniken att fungera kommer vi kunna följa dessa fantastiska djur på ett mycket mer dagsaktuellt plan. Det blir lättare att anpassa våra aktiviteter snabbt om något händer så att vi kan skapa rätt förutsättningar för att dessa regnskogens invånare ska kunna fortsätta leva i sin skog.
