Nej, det är de inte. Det finns inga rapporter om att människor har anfallits eller skadats av järvar i det vilda. Järven är naturligt skygg för människor. Om en människa kommer för nära en lya med ungar, så lämnar järvhonan ofta ungarna, och återvänder så snart faran är över. De skandinaver som genom århundradena haft flest direkta kontakter med järven är samerna, och de anser inte heller att den är farlig för människan.

Järvens parningstid varar från april ända till augusti, men det befruktade ägget fäster inte vid livmoderns vägg förrän vid årsskiftet. Under februari-mars föder honan sedan 1-4 ungar (oftast 2).

En vanlig lyplats är på en sluttning med hård packad snö. I lyan finns ett ingångshål och ett avancerat tunnelsystem med daglegor och toaletter. Lyorna ligger oftast inom 100 meter ovanför eller nedanför trädgränsen. För de järvar som lever i skogsområden kan honan välja att ha sin lya mellan klippblock.

Hon ger dem di och bär hem bytesrester till lyan. Ungarna stannar i lyan fram till april. Efter det träffas de och honan på bestämda mötesplatser mellan det att hon är ute och letar mat. Framåt sommaren är ungarna så stora att de kan följa med henne.

Ungarna stannar hos sin mamma i närmare ett år, innan de blir självständiga och söker sitt eget revir. Hur långt ungarna vandrar beror bland annat på hur många andra järvar som finns i området. Alla unga hanar utvandrar, i genomsnitt runt 16 mil. Den längsta vandringen som registrerats är en järvhane i Norge som utvandrade nära 50 mil. En järvhona kan delade av sitt revir till sin dotter, men det är vanligare att även unga honorna utvandrar, och de tar sig i genomsnitt närmare 8 mil.

Järven är en allätare. Gnagare, hare, räv, renkalvar, skogsfågel, älg och del bär slinker ner. Järven är även asätare, och är helt beroende av de kadaver som varg och lodjur ätit klart på. Eftersom järven är asätare kallas den ibland för ”Nordens hyena”.

Järvens favoritföda är renar där de förekommer, både som den själv eller någon annan dödat. Det är gynnsamt för järvarna att leva där det finns lodjur, eftersom de är duktiga jägare. Forskning visar att över hälften av de renar som järvar äter är kadaver dödade av lodjur. Ett lodjur som har slagit en ren äter bara drygt hälften av köttet, och brukar lämna kadavret efter några dagar. Då är det järvens tur.

I skogsområden förser vargens jakt järven med älgkadaver, och även människans älgslaktplatser tros ha stor betydelse för järvarna.

Järven är i första hand ute efter mat, och inte jakt. Den äter gärna kadaver som någon annan dödat och är allätare. Järven kan jaga ren på olika sätt. Ibland jagas renar långa sträckor, och ibland lyckas järven smyga sig nära och göra ett snabbt utfall. Järven försöker komma upp på renens rygg för att bita i nacke eller manke med sina starka käkar.

Järven har ett välgrundat rykte om sig som inbrottstjuv, och det här är något som många nordliga folk fått erfara. Järven har helt enkelt varit intresserad av mat som förvaras i jaktstugor, kåtor och lägerförråd. Som en lösning för att stänga järven ute utvecklades den samiska stolpboden – med löstagbar stege.

Järven lever ensam och både hanar och honor försvarar sina revir kraftigt mot andra järvar. Det betyder att både bettskador och dödade järvar förekommer. Revirens storlekar kan variera. Honornas revir är vanligen runt 2 kvadratmil, medan hanarnas revir är betydligt större, runt 6-8 kvadratmil, och överlappar flera honors revir. Reviret märks ut med bland annat urinmarkeringar.

Järven finns runt hela det norra halvklotet, inklusive Alaska, Kanada och Ryssland. Den verkar trivas lika bra på fjällhed och tundra som i storskog och på myrar. I Sverige lever järven än så länge mest i fjällvärlden, men börjar komma tillbaka till de skogsmarker där den fanns före 1800-talets stora rovdjursutrotning. År 1999 föryngrade sig järv i skogslandskapet för första gången på 100 år och inventering från 2018 visar på föryngringar i Norrbotten, Västerbotten, Jämtland, Västernorrland, Gävleborg, Dalarna och Värmland. Järven gör även tillfälliga besök i Stockholm, Uppsala, Västmanland och Örebro län.

De största konflikterna mellan järv och människa i Skandinavien finns idag i de områden i Norge där stora mängder får betar fritt. I vissa områden anses hela två tredjedelar av årets lamm kunna bli järvmat. I Sverige finns inga skador dokumenterade på får de senast 100 åren, utan konflikten är kopplad till rennäringen, eftersom järven huvudsakligen äter tamren.