Bybor värnar om fisket

– Här i våra byar har vi levt på fiske i generation efter generation. Jag vill att mina barn ska kunna fiska i framtiden. Därför är det så viktigt att vi skyddar sjön Danau Hai från överfiske.

Pak Arson är 59 år gammal och kommer från en släkt som i flera generationer fiskat längs Katingan-floden i den indonesiska delen av ön Borneo. Själv har Pak fiskat ända sedan han var liten och han vet hur pris och tillgång på fisk kan variera genom åren.

– Men de senaste åren har vi sett att allt fler börjar fiska och att konkurrensen om fiskevattnen ökar. Det var också därför som vi här i byn Tumbang Runen insåg att vi måste skydda sjön mot rovfiske, fortsätter Pak Arson.

De flesta som lever längs floden är dajaker, det vill säga ursprungsbefolkningen på Borneo. Till stor del livnär de sig på vad skogen och floderna kan ge såsom fiske, jordbruk och insamling av rotting. Många arbetar numera också på de oljepalmsplantager som blir allt fler i takt med att regnskogen huggs ned.

Borneos ursprungsbefolkning pressas av exploateringen av naturresurser, men också av inflyttning av människor från mer tätbefolkade delar av Indonesien. Utvecklingen innebär också att mängden fisk minskar i Katingan-floden och de omkringliggande sjöarna.

Hans hustru Lamsiah Parson, som är 40 år, har alltid fiskat tillsammans med sin man.
– Fram till år 2000 kunde vi leva helt på fisket, men sedan dess har det inte gått att fånga tillräckligt mycket fisk, så min man fick försöka hitta ett annat arbete, berättar Lamsiah.

Han började arbeta på en av oljepalmplantagerna, men själv fortsatte Lamsiah att fiska i de små sjöarna runt byn. Hon torkar och saltar fisken för att därefter sälja den till uppköpare som sedan transporterar fisken till distriktshuvudstaden hundra kilometer upp längs floden.

Med stöd av WWF, det regionala fiskerikontoret och personal från den närliggande nationalparken, Sebangau, har Lamsiah och andra bybor börjat föda upp fisk i trätunnor. Folk i byarna har också skapat regler för fisket längs floden. Bara de som lever här har rätt att fiska och näten får inte ha för små maskor. Den som bryter mot reglerna kan dömas till böter. Genom att ta tillvara resurserna på ett mer hållbart och ansvarsfullt sätt kan människor i byn försäkra sig om en mer regelbunden inkomst från fisket.

– Det stöd vi fått från WWF har varit viktigt. Sjön är som ett skafferi för oss, särskilt när fångsten i floden minskat, fortsätter Lamsiah.

Ett övergripande problem är att de människor som lever längs floden inte är vana att organisera sig. De finns en stark tradition av byråd, men få har erfarenhet av hur man organiserar sig i ett modernt samhälle. Avstånden är också stora. Från Paks och Lamsiahs by tar det flera dagar att nå huvudstaden Jakarta.

– Den stora utmaningen för många traditionella folkgrupper är att organisera sig på ett mer modernt sätt. Det kan vara svårt att förstå att man faktiskt har rättigheter – och att de måste försvaras! Mycket handlar också om att få myndigheter att acceptera ursprungsbefolkningens rätt att leva på naturens resurser, säger Olle Forshed på Världsnaturfonden WWF i Sverige.