Sillen har i många sekler varit, och är fortfarande, en viktig matfisk i Norden.
Sillen är en stimfisk och finns i flera olika bestånd med varierande tillväxt, vandringsmönster och lektid. Sillen i östra Östersjön till Bottenhavet kallas strömming, medan arten på västkusten går under namnet sill. Östersjösillen är vårlekande och Nordsjösillen höstlekande. Sillen återvänder gärna till samma lekplats år efter år. Beroende på bestånd blir sillen könsmogen vid 3–9 års ålder. Leken sker över sand- och grusbottnar på 0–40 meters djup men sillen lever på djup ner till 200 meter. Dess föda består huvudsakligen av kräftdjur. I Östersjön ingår även storspigg och andra småfiskar i dieten.
Förekomst
Sillens utbredningsområde är stort och omfattar hela norra Atlanten. Den finns även längs hela den svenska kusten.
Fångstmetoder
Sill fiskas med trål, ringnot och garn.
WWFs råd
Bra val
- Fiskad i Rigabukten (Östersjön)
- Fiskad med flyttrål eller ringnot i Skagerrak, Kattegatt, Nordsjön eller i östra Engelska kanalen (höstlekande sill)
- Fiskad med flyttrål vid Island
OBS! Strömming från Östersjön kan innehålla höga halter av dioxin och PCB. Var därför noga med att följa Livsmedelsverkets rekommendationer
Var försiktig
- Fiskad med flyttrål eller ringnot i Barents hav, Norska havet, Nordsjön, östra Grönland (norsk vårlekande sill)
- Fiskad med flyttrål vid Irland, nordvästra Skottland, i Keltiska havet eller i Engelska kanalen
Låt bli
- Fiskad med ringnot i nordvästra Atlanten (Kanada – västra Newfoundland)
- Fiskad med flyttrål eller garn i Skagerrak, Kattegatt tom Västra Östersjön (vårlekande sill)
- Fiskad i egentliga Östersjön
- Svenskt fiske i Bottniska viken (Östersjön)
