Ett skyggt skogsdjur

Lodjur är skygga, ensamlevande skogsdjur som trivs särskilt bra i bergig och brant terräng. De håller revir, områden som de försvarar mot andra lodjur. Reviret ”doftas in” med urinmarkeringar. Ett lodjurs hemområde varierar mellan 3 och 7 kvadratmil, större i norra Sverige än i Bergslagen, och större för hannar än för honor. Det viktigaste bytesdjuret är rådjur, men lodjuret anpassar sina matvanor efter tillgången. I renskötselområdena äter det mest renar, särskilt under vintern. I områden med lite rådjur är harar och skogshöns (tjäder, ripa, orre) vanliga byten.

Ett lodjur som jagar smyger försiktigt fram mot bytet. När avståndet är 20 till 30 m attackerar det blixtsnabbt. Större byten dödas med ett bett i strupen, mindre med ett bett i nacken. Om anfallet misslyckas ger lodjuret snart upp jakten, och väntar istället på nästa chans.

Ensamstående mamma

Parningstiden är i mars-april. I maj-juni föder honan en till fyra ungar som hon ensam tar ansvar för. Ungarna följer sin mamma i nästan ett år. Av henne lär de sig bland annat att jaga och döda byten. När ungarna är knappt två år blir de könsmogna.

Känslig för jakt

Vid sekelskiftet fanns det nästan inga lodjur kvar i Sverige. Under en period av fridlysning 1927 till 1942 återhämtade sig stammen, och vid 1980-talets början fanns det lodjur i nästan hela landet. När antalet återigen minskade blev lodjuret åter fridlyst i hela landet 1991. Alltför hård jakt i kombination med rävskabb är troligen orsak till nedgången. Idag finns lodjuret förmodligen i alla landskap utom på Öland och Gotland. Men söder om en linje Dalsland-Värmland-Västmanland-Norra Uppland föds det få, eller inga, ungar. Det sker en spridning söderut, med cirka 3-4 mil per år. Det motsvarar den sträcka honorna behöver röra sig för att komma till nästa ”lediga” hemområde! Trots att lodjuret är fridlyst förekommer det olaglig jakt, särskilt i områden där snöskoter underlättar uppspårandet.