Skyggt och nästan omöjligt att få syn på. Men ändå har lodjuret vid flera tillfällen röstats fram som svenska folkets mest populära djur. Det är lätt att känna fascination för Nordens enda vilda kattdjur, vårt ensamlevande skogsdjur som trivs särskilt bra i bergig och brant terräng.
Lynx lynx
Kroppslängd: 80-130 cm
Vikt: 15-25 kg (vuxna djur)
Livslängd: 12–14 år i det vilda
Chansen är störst mellan skymning och gryning. Men lodjur är skygga och tar hjälp av sitt luktsinne, sitt mörkerseende, tysta tassar, kamouflage och en otroligt bra hörsel för att undvika människor. En visselsignal, som en hund kan höra på 3 km, kan ett lodjur höra på 4,5 km.
Lodjur är nyfikna och kan ta promenader och passera marker som omformats till villaområden och vägar. Skulle ni mötas och få ögonkontakt, så stannar lodjuret kanske till för att få en uppfattning om vem det möter. Därefter kommer lodjuret snabbt ge sig av. Så ge det utrymme att avvika när det tittat klart – och njut av den sällsynta naturupplevelsen. Lodjur är inte farliga för oss människor.
Lodjuren känner sig också trygga när de är högt upp, och kan titta ner på sina omgivningar. Att ta dagsvilan uppe på ett berg är toppen. Lodjur tvättar sig genom att slicka pälsen, precis som tamkatter. De har klorna indragna, utom vid jakt och klättring. Och precis som våra tamkatter, så kan de spinna, jama, yla och fräsa.
Örontofsarna och den korta svansens svarta spets finns troligen till för att göra lodjurets kroppsspråk och kommunikationssignaler tydligare.
Örontofsarna och den korta svansens svarta spets finns troligen till för att göra lodjurets kroppsspråk och kommunikationssignaler tydligare.
Den korta svansen är sannolikt en smart anpassning för att inte förlora kroppsvärme på vintern. Lodjuret har också rejäla snöskor till tassar. Pälsen under trampdynorna skyddar mot snö och kyla.
Den korta svansen är sannolikt en smart anpassning för att inte förlora kroppsvärme på vintern. Lodjuret har också rejäla snöskor till tassar. Pälsen under trampdynorna skyddar mot snö och kyla.
Det gäller att ha bra kamouflage för att lyckas med jakten. Lodjurets gulrödbruna sommarpäls blir betydligt ljusare och gråare under vintern.
Det gäller att ha bra kamouflage för att lyckas med jakten. Lodjurets gulrödbruna sommarpäls blir betydligt ljusare och gråare under vintern.
Kanske har ett lodjur legat på en höjd och blickat ner på oss när vi tagit en skogspromenad – utan att vi märkt någonting? Det är så nära de flesta av oss någonsin kommer. Lodjuret undviker människor och är inte farligt ens vid ett möte.
Kanske har ett lodjur legat på en höjd och blickat ner på oss när vi tagit en skogspromenad – utan att vi märkt någonting? Det är så nära de flesta av oss någonsin kommer. Lodjuret undviker människor och är inte farligt ens vid ett möte.
Lodjur kan vifta på sin korta svans. De tuggar inte sin mat, utan de klipper av lagom stora bitar som de sväljer hela. Och bakbenen är längre än frambenen, och det gör att lodjuret ser ut att luta lite framåt.
Lodjur kan vifta på sin korta svans. De tuggar inte sin mat, utan de klipper av lagom stora bitar som de sväljer hela. Och bakbenen är längre än frambenen, och det gör att lodjuret ser ut att luta lite framåt.
Det finns inga dokumenterade fall av lodjursangrepp på människor i Sverige. Inte ens forskare som regelbundet gått in till platser där lodjurshonor haft sina ungar har blivit anfallna. Det berättar Olof Liberg, som är en av Sveriges mest erfarna rovdjursforskare, för WWFs samarbetspartner Rovdjurscentret De 5 stora.
Däremot kan modern verka oerhört orädd och aggressiv när den morrande rör sig fram och tillbaka bara några tiotal meter bort, medan vi undersöker hennes ungar. Man kan ju knappast tänka sig en mer provocerande situation för ett lodjur, och ändå attackerar den inte. Det torde vara det yttersta beviset för att lodjur är ofarliga för människor.
SPÅRSKOLA: lodjur
Under 1800-talet minskade lodjuret och de övriga rovdjuren i Sverige på grund av jakt. I slutet på 1830-talet var lodjuret borta från södra Sverige. Knappt hundra år senare, 1925, fanns bara en spillra av beståndet kvar, huvudsakligen i Jämtlands och Västerbottens inland. Som en reaktion på detta fridlystes lodjuret år 1928. Stammen återhämtade sig, och vid 1980-talets början fanns det lodjur i nästan hela Sverige. Efter det har lodjursstammen gått i vågor och varit fredad i omgångar. Idag klassas stammen som sårbar.
Trots att lodjuret idag är fridlyst i hela Sverige, så förekommer illegal jakt, särskilt i områden där snöskoter underlättar uppspårandet.
Lodjursstammen är fridlyst och klassad som sårbar, men licensjakt på lodjur är tillåten baserat på att populationen samtidigt är över gränsvärdet för gynnsam bevarandestatus. Naturvårdsverket delegerar möjligheten att besluta om licensjakt på lodjur till de länsstyrelser det berör.
WWF anser att populationen ska hanteras med stor försiktighet. Lodjurens population är liten och klassas som sårbar, spridningen går långsamt och det finns en illegal jakt att ta hänsyn till.
Lodjur kan ställa till problem för renägare och tamdjursägare. Ibland kan skyddsjakt på individer som tar mycket boskap vara nödvändig som en sista åtgärd.
WWF accepterar att jakt är en del i den svenska förvaltningen av djur under förutsättning att den är långsiktigt hållbar, och etisk. Jaktbeslut ska ta hänsyn till populationsstorlekar, bevarandestatus och olika intressen. Jakten ska ske under bästa möjliga etiska former, både för de vilda djuren som jagas och för eventuella jakthundar.
WWF tar starkt avstånd från alla former av illegal jakt. Illegal jakt är ett av de stora hoten för våra vilda djur. Den illegala jakten på rovdjuren i Sverige är omfattande och det enskilt största hotet mot rovdjuren idag och WWF vill se omedelbara krafttag mot den illegala jakten i Sverige.
Om kriterier för gynnsam bevarandestatus är uppfyllda (som minimum) och populationen är tillräckligt stor, livskraftig och långsiktigt tryggad, samt att jakten är långsiktigt hållbar, då kan WWF acceptera en strikt reglerad licensjakt
Senast ändrad 27/10/21
