Vargparet parar sig i februari-mars och honan föder sedan 2-8 valpar under april-maj, omkring 63 dagar efter parningen. Ibland blir det fler ungar – det finns rapporter om kullar med 11 valpar. Vid födseln väger valparna runt 400 g.

Själva lyan är oftast en utgrävd håla i marken, under ett par stora stenblock, en grotta eller i en klippskreva. Ibland kan även ett tätt buskage eller en sänka i marken duga fint som lya. Vargarna vill gärna ha sin lya nära vatten. De gillar ungefär samma vackra platser som vi, med bra utsikt över omgivningarna.

När valparna är små stannar de på bestämda mötesplatser, medan föräldrarna jagar. Allteftersom de växer kan de börja följa med sina föräldrar och även börja röra sig på egen hand i reviret.

De flesta valparna lämnar flocken under våren och sommaren när de är runt ett år gamla, för att skapa sina egna revir. Och de kan utvandra långt. För honor är snittet 13 mil och för hanar 17 mil. Men de kan vandra sträckor på 40-50 mil, och ibland ännu längre.

Revirets storlek kan variera mycket och i Skandinavien är de mellan omkring 259-1676 kvadratkilometer stora. En medelstorlek beräknat på 28 flockar är 916 kvadratkilometer.

Revirets storlek verkar inte styras vare sig av hur mycket älg eller hur många andra vargar det finns i området, i alla fall finns det ingen forskning som kunnat påvisa sådana samband. Men det verkar däremot finnas en koppling till antalet rådjur i området. Ju fler rådjur det finns, desto mindre kan reviren vara. Sen ökar storleken på reviren ju längre norr ut man kommer och kopplat till andel jordbruksmark. Skandinaviens vargar har stora revir i förhållande till tätheten av bytesdjur, jämfört med andra länder som har varg.

Vargen vet aldrig när man har tur med jakten nästa gång, så när det finns mat gäller det att äta snabbt och mycket. En varg kan äta så mycket som 8-9 kilo kött på en dag, om det finns möjlighet. Hur får det plats i magen?

Vargens föda varierar mycket mellan olika områden i världen. Här i Skandinavien är älg det viktigaste bytesdjuret i de flesta revir, och en vargflock dödar omkring 120 älgar på ett år. Men vargar anpassar sig efter den mat som finns och kan också ta rådjur, renar, bäver, hare, grävling, hjortar, fåglar, rävar, sork, grodor och tamdjur.

Det stämmer inte att vargen i första hand skulle ta sjuka och gamla älgar, som det ofta sägs. De tar allra helst älgkalvar som är under ett år. Större älgar är mer riskabla att jaga, eftersom det finns risk och förekommer att vargen skadas och dödas av starka ben och stora klövar.

Skandinaviska vargar är grå i grunden med beiga sidor och ben. Över ryggen löper ett mörkare parti och svarta markeringar finns ofta på benen, i ansiktet och vid svansroten. Kinderna och strupen är nästan alltid ljus, åtminstone på vuxna djur. Sommarpälsen kan vara mer rödbrun än vinterpälsen.

För ett otränat öga kan ibland en större hund misstas för att vara en varg. Här är skillnaderna:

Höjd: En varg kan bli upp till 90 centimeter i mankhöjd, och det är runt 30 centimeter högre än en normal jämthund eller schäferhane.

Färg: Om man jämför vargens färg med jämthund, gråhund och slädhundar, som anses likna varg, så har vargen mer av de beiga inslagen i pälsen. Många hundar har också större andel vitt i ansiktet än vad vargen har.

Kroppsform och svans: Vargen har en mer strömlinjeformad kropp än hundar. De har en rak rygglinje och en rak svans. Där skiljer sig vargen från jämthund, gråhund och slädhundar, som oftast bär sin svans uppåt i en böj över ryggen.

Huvudform: Vargens huvud har en rak profil, och saknar den böj hundar ofta har mellan panna och nos.

Tassar: Vargens tassar är mycket större än de flesta hundars, med undantag för de allra största hundraserna.

Både vargar och andra rovdjur kan ibland döda fler djur än de kan äta upp för tillfället. Beteendet är kanske framförallt omskrivet när det gäller inhägnade får. Det här är något som förstås väcker stor ilska hos drabbade djurägare. Men det påverkar även andra, som tolkar det som tecken på blodtörst och att vargen skulle döda ”för nöjes skull”. Förklaringen är så enkel att rovdjur tar alla chanser som finns för att bygga på sina matförråd. Det gör de, eftersom långtifrån all övrig jakt är lyckosam.

Vargar i fångenskap har blivit 16-18 år gamla, men i det vilda är det ovanligt att vargar når så hög ålder. I Sverige är det människan som sänker snittåldern hos varg. När forskare analyserat dödsorsaken för de 438 vargar som konstaterades döda 2009-2019 såg det ut så här: 302 hade dödats vid skydds- eller licensjakt och 136 dött av andra anledningar, som till exempel illegal jakt, trafik och naturliga orsaker.

Många vargar försvinner utan att vi vet varför. En studie från SLU år 2020 sökte svaret genom att kartlägga revirmarkerande vargar. Studien fann att illegal jakt låg bakom den största delen av dessa försvinnanden.

Vargarna lever framförallt i de mellersta delarna av Sverige, men vargar kan vandra långa sträckor.  Den kan dyka upp  både i norr och söderöver. Den geografiska spridningen från mellersta Sverige går relativt långsamt. I vargars mått mätt finns fortfarande gott om livsutrymme och byten i mitten av Sverige. Dessutom så finns det gott om partners, till skillnad från i övriga landet.

Flera vargrevir sträcker sig över gränsen till Norge och det är därför bättre att prata om en gemensam skandinavisk vargstam, istället för en svensk stam. Inventeringen från vintern 2019/20 visade att det då fanns cirka 450 vargar i Skandinavien, varav cirka 365 i Sverige. I Finland fanns det uppskattningsvis 165-190 vargar vintern 2017/2018. Vargstammen i Sverige och Norge är fortfarande så liten att den inte anses livskraftig utan kontinuerlig invandring från Finland och Ryssland.

Av de stora rovdjuren är det vargen som har den största naturliga utbredningen på det norra halvklotet. Vargen lever i flera olika livsmiljöer: skog, berg, öken, prärie och tundra. Den ursprungliga utbredningen var ännu större.

Totalt lär det finnas runt 200.000 vargar i världen idag och vargen är inte utrotningshotad ur ett globalt perspektiv. Däremot har den utrotats från stora delar av dess tidigare utbredningsområde. Om vi tittar utanför Skandinavien, så är det i Europa, Nordamerika och Asien som de flesta vargarna lever.

För 200 år sedan, år 1821, dödade en varg nio barn i Gysinge. Efter det har ingen människa dödats av en vild varg i Sverige. Den så kallade ”Gysinge-vargen” var med stor sannolikhet en varg som tidigare hållits i fångenskap och släppts ut, utan att ha lärt sig att jaga. Före Gysinge-vargen finns fyra bekräftade fall av vargangrepp på människa i Sverige, och de ägde rum på 1700-talet.

I Sverige finns inte rabies, men i länder där sjukdomen förekommer finns rapporter om angrepp från sjuka vargar och andra rabiessmittade djur.

När det gäller angrepp från icke rabiessmittad varg finns det uppgifter som gäller från 1950-talet och fram till idag om totalt ca 50 angrepp i Nordamerika, Ryssland och övriga Europa. I Europa var det senaste angreppet i Spanien 1974.

Viltskadecenter och Grimsö Forskningsstation har i 35 försök testat hur nära en människa kan komma vilda vargar. Forskaren gick som vid en normal skogspromenad mot en varglega, där sändarförsedda vargar sov.

Vargarna vaknade och gav sig av när forskaren var mellan 18 och 310 meter ifrån legan, med ett snitt på 85 meter. Ju fler vargar som fanns i flocken, desto tidigare gav de sig av. Fler vargar innebar helt enkelt att någon var vaken nog att märka faran som närmade sig.

Att forskarna ibland kom närmre berodde på blåst eller regn. Slutsatsen var att vargarna mest förlitar sig på hörseln för att upptäcka vad som rör sig i omgivningen, och att vissa väder dämpar ljudet kraftigt.

När forskarna gick mot vargar med ett slaget byte, gick vargarna undan på samma sätt.

Testet utfördes även under nattetid, med två människor och en kopplad hund. Då försvann vargarna från sin lega på betydligt längre avstånd – troligtvis för att två par kängor hörs bättre än ett par.

Sammanfattningsvis konstaterar forskarna att en människa som närmar sig inte utgjorde någon stark störning för vargarna och att de ofta släppte in människan på ganska nära håll innan de reagerade – men också att vargarna aldrig visade någon tendens till offensiv eller aggressiv reaktion.

Vargen verkar alltid ha väckt känslor hos människor. Hos det här djuret har vi hittat allt från inspiration till ett hatobjekt. Äldre tiders jägar- och krigarfolk såg upp till vargens jaktteknik och dess uthållighet. För nordliga urfolk och folkslag i exempelvis Ryssland, Rumänien och Finland har vargen inneburit ett viktigt symboldjur. Fortfarande idag har vargen en spirituell betydelse för nordamerikanska urfolk. Dess intelligens och överlevnadsförmåga.

Men världshistorien är därtill full av berättelser där vargen fått mänskliga egenskaper och beskrivs som ond. Och det är inte bara i sagorna, utan även i religionens namn. Det finns skrifter från 1200-talets katolska kyrka som talar om vargen som ett av djävulens redskap som satts på jorden som Guds straff för människans synder. Det finns även gamla strafflagar, där vargen likställs med en mördare – och skulle straffas därefter. Ända fram i vår tid är populärkulturens berättelser om blodtörstiga varulvar omåttlig populära.

Det är lätt att konstatera att vargen lever ett separat liv som kulturellt fenomen, frikopplat från det faktiska djuret.